16
”Stackars liten, vi ska allt ta hand om dig.” Sa hon när hon såg den förfärade blick som skänktes henne. Flickan ryggade undan inför de främmande kvinnorna, hon såg bedjande på Tony som med en vänlig röst sa att de båda kvinnorna var vänner som bara ville väl och att hon inte behövde vara rädd längre. Ana och Avhelia förde in henne i badrummet, Tony följde efter och lutade sig mot dörrkarmen med ett litet leende lekande i ena mungipan och tittade på, men Avhelia gav honom en svart blick.
”Om du ursäktar. Detta kommer att bli något naket, så jag tror att det skulle vara bättre för henne om du gick ut och stängde dörren efter dig!” Med ett snett leende gjorde Tony Avhelia till viljes och stängde dörren försiktigt bakom sig. Han suckade lite lätt och drog luggen ur ögonen med en hand. Det var något visst med den där kvinnan, han kunde inte sätta fingret på vad, men något var det som fick honom att känna sig, inte illa till mods men obekväm men ändå inte. Han kände det nästan som om hela hans liv hittills hade varit ett dåligt skämt, särskilt hans känsloliv. Han skrattade lite lätt, varför skulle han av alla känna sig obekväm och menlös i närheten av en sån blek liten sak som hon? Hon var späd, nästan spinkig, och hade nästan inga former trotts att hon måste vara bortåt 17 och hon verkade vara så skör och oförarglig nästan bräcklig. När han hade suttit och vakat över henne under natten hade han fyllts av underliga, främmande känslor, en typ av känslor som han tidigare burit inför sin tvilling. Han hade känt det som om han ville viga hela sitt liv åt att ta hand om och beskydda denna lilla kvinna. Som om det skulle vara den högsta lyckan. Meddans han stod och begrundade detta öde hörde han hur det knackade på dörren. Han slets ur sin tankevärld, han tog ett djup andetag för att samla sig och ropade: ”Kom in!”
In steg Martin, han hade en bister och allvarsam min. Tony insåg genast att något måste vara fel.
”Vad är det som har hänt?”
”Herre, vi har upptäckt något av mycket stor vikt som jag ber er att ni tar allvarligt på.”
”Vad är det?” Martin sökte Tonys blick, det var inte förrän han hade sin ledares fulla uppmärksamhet berättade han:
”Mord herre. Morden har inte upphört än. Någon eller några fortsätter på det Kaj startade. De döda har fått strupen eller buken uppsliten. Det värsta är att polisen verkar vara något på spåren.” Tony vände sig från Martin halvt bedövad av hans ord.
”En av stadens flockar, hur kunde de vara oförsiktiga?”
”Vi vet inte, ingen vet ens vilken flock det är, eller ens om det är en flock. Det kanske är en flocklös, eller en grupp utstötta, ingen vet säkert bara att detta äventyrar oss alla.” Tony reste sig och sa: ”Det var alvarlig information som du kommer med. Jag gillar inte att ha människor snokande i eller omkring lyan. Vi vet inte vilken flock de skyldiga tillhör och de kan rent av vara från Gaima. Polisen är dem på spåren? Vem kunde vara så dum att de fortsatte?” Vad mer är herre, så försöker polisen som håller i utredningen, en Houdini, efter alla flockledare även dig.”
Tony skakade på huvudet och log ironiskt, ”Att jag redan står i deras brottsregister hjälper oss inget vidare. Houdini, det kunde jag väl ha gissat, han är bra.
Han om någon borde kunna få tag i de som verkligen är skyldiga och inte första bästa lodis.” Sedan vände han sig till Martin:
”Återvänd till lyan och samla hela flocken, jag ska tala med dem när jag kommer tillbaka.”
”Ska du någonstans?”
”Ja, jag ska till polisen.” Martin stirrade på Tony med skräck i blicken.
”Herre, är du galen? De letar ju efter dig!”
”Jag går inte till polisen eftersom de är ute efter mig, jag går dit eftersom jag ska anmäla ett brott. Som den hederliga medborgaren jag är.”
Tony log menande mot sin rådgivare. I denna stund kom Ana och Avhelia ut med Dani mellan sig, de hade tvättat henne och klätt henne i ett par jeans och en liten vit T-shirt. Men deras stolta leenden bleknade när de såg männens alvaliga miner.
”Vad har hänt?” frågade Ana sin livskamrat. Martin svarade henne:
”Något mycket alvarligt. Morden har fortsatt…” Sedan såg han för första gången på den ljusa lilla kvinnan.
”Är detta flickan som Michael talade om? Flickan som ni rädda från några våldtäktsmän i går Tony?” Tony nickade, han såg frånvarande på Dani, hans blick var mjuk och nästan bedjande.
”Vad ska vi göra med henne?” frågade Martin.
”Det sa jag ju, jag ska ta henne till polisen.”
”Ta henne till polisen, själv för att anmäla henne våldtagen? Begriper du att du själv kommer att vara huvudmisstänkt?”
”Den risken får jag ta, dessutom så har jag ju vittnen. När ni kommit tillbaka till lyan såg då åt Michael att möta upp mig och Avhelia vid polishuset, deras vittnesmål räcker nog för att stödja min historia.”
”Men det är väl ändå en stor risk!” Tony gav den gamle mannen en mörk blick.
”Hon är en risk vi blir tvungna att ta. Efter att ha hjälp henne igår så har jag blivit ansvarig för henne.”
Tonen i Tonys röst och hans bistra blick förvånade Marin, men han drog sig undan och böjde sig för sin ledares beslut.
Polisstationen tornade upp sig framför dem likt en blekgrå mardröm. Dani tryckte sig närmare Tony när hon såg detta rättvisans näste. Det var byggt i granitblock stora som en människa, fasaden var smyckade av stora, tvehövdade, örnliknande fåglar som stirrade anklagande ner på gatan eller sökte ilsket med blicken i himmelen som om de ville utmana regnmolnen och åskan att bara våga slå ner. Byggnaden som mest liknade en svart Argos med sina tusentals lysande fönsterögon, bakom vart och ett av dem dolde det sig ett litet stökigt kontor överfullt med papper, kartor och fotografier gällande stadens alla brått femtio år tillbaka. I arkiven under jord gömde sig bortglömda mord och förskingringar ända sedan staden grundades för århundraden sedan. Polisstationen hade två ingångar, en för offentligheten och en för… de andra. En trappa ledde upp till förstugan som lystes upp av det dimmiga ljuset från en rund, glaslyckta vilken hängde ner från taket i en rostig kedja. Den valvformade entrén var ett tillhåll för diverse småskumma typer frusna dagar som den här. Avhelia och Michael slöt upp bakom Tony när de började närma sig den stora porten av broms och armerat glas, ingen av de två hade tidigare besökt polisstationen och de var inte ivriga att göra det heller. Men Tony som hade varit där förr tycktes inte oroa sig nämnvärt. Visst, senast han var där hade han varit anhållen misstänkt för mord, men för honom var det ett överspelat kapitel av hans liv och han hade praktiskt taget glömt bort att det hade hänt, inte bokstavligt talat glömt att det hade hänt, snarare låtit livet gå vidare utan att varken vända sig om eller ens tänka tillbaka på det som hade hänt, vilket gällde det mesta i hans liv. Han var ju oskyldig, så hade även bevisats. Inte för att han inte hade någon respekt för lagens väktare eller inte såg risken i att han lätt kunde hamna bakom galler igen men för att vara rakt på sak så sket han i det, (vilket, som ni vet också gäller det mesta i hans liv.)
Tony sköt, till synes bekymmerlöst upp porten och spatserade fram till disken för att tala med en ung stilig polisaspirant som tog emot anmälningar och liknande.
”Go’ eftermiddag.” Sa han nongalant. ”Jag har en anmäla.”
Den unge mannen bakom disken gapade och tappade pennan som han tuggat på, han stirrade fåraktigt på Tony med sina ögon stora som tefat.
”F’låt vad sa ni?” Tony lutade sig med armbågarna på disken och sa tålmodigt: ”Jo jag sa: jag har en anmälan, en våldtäkt, eller ett försökt till det.” Den stilige unge mannen slätade nervöst till sin välklippta frisyr och såg på de fyra främlingarna.
”J...jaha, vem av er är det som eh är den målsägande?”
”Den vad?” frågade Michael allvarligt konfunderad. Avhelia himlade otåligt med ögonen ”Han menar lilltjejen, offret för brottet. Fattar du? Tröghjärna.” Mannen bakom disken som just letat fram ett papper för att skriva rapport och anmälan på lyfte blicken och fick syn på den hittills oupptäckta kvinnan vid Tonys sida.
”Då så, en anmälan var det. Och det är nog bäst för sig att du svarar på alla frågorna, annars måste vi hålla kvar dig anklagad för att undanhålla viktiga uppgifter för polisen.”
”Skulle aldrig komma på tanken.” Svarade Tony med en retfull min.
”Vänta här, jag skal bara hämta…” Han lyfte upp en lur som legat vid disken och hade några ord i den, efter några ögonblick dök det upp en rödhårig kvinna och kastade en blick på Tony och hans tre vänner. ”Aspirant Tarr, du sa att det gällde något alvarligt.”
”Ja. Inspektör Palath. De här vill anmäla en våldtäckt.” Inspektör Palath mönstrade de fyra och nickade.
”Det är bäst att vi tar dethär på mitt kontor.” Sa hon efter en kort stund. ”Den här vägen.” Tony tog sin lilla skyddsling vid handen och följde efter inspektören, de följdes tätt av Michel, den som dröjde sig kvar längst var Avhelia som förslutet tittade bort mot Tarr, hon lät blicken glida över hans vältränade kropp och beslöt sig för att hon skulle råka på honom lite senare. Väl inne på inspektör Palaths kontor bjöds de att sitta ner på var sin stol framför skriv bordet, inspektören själv satte sig bakom bordet. Hon tog fram en speaker och satte på den, hon sade datumet, vilket brottet var och vilka som var i rummet sedan såg hon åter på Tony.
”Berätta nu vad som har hänt.” De tre berättade vad som skett kvällen innan, men de utelämnade vissa detaljer, som att Avhelia jagat efter te sex killarna.
”Ni menar alltså att ni fann denna lilla godbiten här” hon nickade mot flickan ”På Darughas skogskyrkogård. Stämmer det?”
”Stämmer precis det.” svarade Tony, Michael och Avhelia nickade instämmande. Inspektören tog av sig sina läsglasögon, vek ihop dem, lade dem på bordet
och såg sedan uppfodrande på Tony.
”Det var en mycket detaljrik rapport ni gav mig, men tillåter ni att jag frågar en mycket väsentlig fråga: Vad hade ni där att göra från början?”
Tony rykte på axlarna ”Vad brukar man göra på en kyrkogård? Vi besökte en grav.”
”Vilken grav?”
”Varför måste du veta det?”
”Vi måste få veta sanningsenligheten i erat påstående. Ni förstår, imorse hittade en av våra patruller sex män döda på kyrkogården.”
Avhelia flämtade förskräckt till.
”Är det sant? Åh herre gud, vi som var där! Tror ni att det kan vara dem?”
”Vart, låg den där graven?” frågade Palath med en intresserad blick, som om hon trodde sig vara något på spåren.
”På norra delen av kyrkogården.” Sa Avhelia. ”Vi var och besökte min farfars grav. Vi kom dit i skymningen, jag jobbade hela dagen igår och hade bara tid då,
och igår var årsdagen för hans död. Jag satt och mediterade där i flera timmar. Så när vi skulle gå var det redan långt in på natten.”
”Att du ville besöka din farfaders grav förstår jag, men vad gjorde dina vänner där?”
”Alla dessa hemska morden såklart, den senaste tiden har det hänt så mycket konstigheter i stan att vi inte ville låta Avhelia gå till kyrkogården så sent alldeles själv. Tänk vilken risk hon skulle ta.” Sa Tony.
”Förståeligt.” Sa Palath. ”Vad hände sedan när ni mediterat klart vid farfaderns grav?”
”Vi börjad gå hem,” sa Avhelia ”Men så hörde vi konstiga ljud, en kvinnas skrik. Vi tänkte att det kanske var ännu ett mord som höll på att begås, vi kände att vi inte kunde gå därifrån med vetskapen om att vi kanske hade kunnat förhindra ett brutalt mord och inte ens försökt. Alltså skyndade vi oss mot det hållet skriken kom ifrån.”
”När vi började närma oss, hörde vi fler skrik, män som skrek, inte varnliga skrik utan riktiga ångest skrik, verkligen skräckfyllda.” Michael rös till.
”När vi kom fram fann vi bara henne här, liggande på marken, darrande och med sönderslitna kläder.
Vi hörde fortfarande skriken men vågade inte lämna tjejen. Vi beslöt att få henne i säkerhet.” Avlutade Tony berättelsen.
”Varför tog ni henne inte till polisen med en gång?” frågade inspektören.
”Hon var helt förstörd, det var knappt att vi fick henne därifrån. Vi ansåg att det bästa var att låta henne lugna ner sig lite innan vi tog henne hit.”
”Men hon verkar lika borta fortfarande.” Sa Michael.
”Kanske inte så borta.” Mumlade Palath medan hon betraktade hur flickan grep tag i Tony rockärm och tittade bedjande på honom.
”Vad är det?” undrade han, hon såg på honom med sina himmelsblå ögon, hon vred oroligt sina bleka händer, hennes stora ögon gled från honom och till poliskvinnan, hon såg riktigt rädd ut. Tony lade försiktigt armen om flickan och lutade hennes huvud mot sitt bröst, hon slöt ögonen och tycktes genast lugna ner sig. Palath studerade scenen tigande.
”Nå, jag tror att vi gjort vad vi kan här, flickan ska till rättsmedicinen, hon måste undersökas. Jag vill att ni överlämnar kläderna hon bar när ni fann henne och adressen till den plats som ni lät henne stanna över natten.”
”Självklart inspektören.” Svarade Tony. Att få brottsoffret att frivilligt gå med på en undersökning visade sig vara en svår uppgift, kvinnan skrek och slogs när hon insåg att hon skulle bli tvungen att lämna sina nya vänner och gå med dessa vitklädda främlingar. Hon slet sig och kastade sig i Tonys armar där hon förskräckt kramlade sig fast.
Inspektör Palath betraktade hopbitet scenen.
”Flickan verkar ha fått ett otroligt förtroende för dig.” Sa hon till Tony.
”Tydligen.” Svarade han ”Du ska veta att jag är inte heller särkilt bekväm med tanken på att lämna henne här, hon är så rädd. Kanske vi kunde ordna så att hon kunde stanna hos mig tills ni spårat hennes anhöriga?”
”Det tvivlar jag på unge man. Flickan är mycket förvirrad och jag tror att det bästa för henne vore att hon fick komma in på ett vårdhem för brottsoffer av hennes slag.”
Tony gav Palath en bedjande blick. Men Palath tycktes inte vekna ”Du måste förstå, det är det bästa för henne. Du får naturligtvis besöka henne. Men just nu behöver vi få henne medgörlig så att hin inte blir skadad under läkarbesöket.” Tony nickade, han såg på är de vitklädda männen och kvinnorna gjorde allt för att få Dani lugn men när de tog fram en spruta gick han emellan, vände sig till flickan och tog henne i sin famn.
”Lyssna på mig, de här männen och kvinnorna vill bara hjälpa dig. De ska ta några prover och sedan får vi träffas igen. Jag är säker på att de inte vill göra dig illa, det går snabbt över. Jag väntar på dig här, det lovar jag. Och sedan, ska du få komma till en fin och lugn plats där ingen kommer göra dig illa eller röra dig,
det låter väl bra?” Han kysste hennes fingrar och hon log upp mot honom. Sedan lät hon sig föras bort av kriminal läkarna.
”Då så.” Sa Inspektör Palath, ”Jag skal ordna ett besökstillstånd åt dig, det är en väldigt noggrann anstalt vi kommer att sända henne till.”
”Anstalt?”
”Det är inte så farligt som det låter, det är ett vårdhem, hon kommer att få det bra där.” Två timmar senare återvände Palath ett ljusblått papper i handen vilket hon överräckte till Tony. Men när Tony och hans vänner gjorde en ansatts till att gåt stoppade hon honom.
”Jag fick veta att det är fler som vill tala med dig.” Sade hon och nickade i riktning ner längs korridoren.
”Men, ser man på. Är det inte min gamle vän Tony?” En lång och välbyggd man, bred men inte på grund av fetma utan välförtjänta muskler kom emot dem.
”Nej men, kommissarie Houdini, det var inte igår.” Svarade Tony honom och mottog kommissariens handslag.
”Men kommissarien, har inte ni gått ner i vikt sen jag såg er sist?” han gav polisen ett av sina mest charmfulla leende, även om han visste att mannen inte var av den lätt smickrade sorten så tyckte han att det var värt försöket, att komma på god fot med honom redan från början av en utredning var ingen dum idé. Houdini skrattade bara och klappade sig på om magen.
”Ja, unge man, det har jag allt. Att jaga efter småbrottslingar på gatan visade sig vara gott för mig.” Men så blev han allvarlig.
”Bra att jag fann dig här, det hade smärtat mig att vara tvungen att åka ner till hamnen och hämta dig, du förstår naturligtvis vad det gäller?”
”Jag antar att det gäller alla morden som skett, jag hörde att du förhör alla gängledare i hela Darugha City.”
”Jag visste väl att du tillhörde de välunderrättade. Ska vi?” han visade med handen mot hissen, Houdinis kontor låg på våningen ovanför.
Tony nickade, sade åt sina vänner att vänta på honom och de två männen klev in i hissen.
Jag känner att jag behöver ge er en mer ingående beskrivning av Kommissarie Houdini, Draugha Citys främsta polis. Han var en oerhört respektingivande man, den käre Houdini. Hela Darugha Citys många kriminella visste att frukta honom. Houdini var mycket mörk och hade krusbärsfärgade ögon vilka tydligt speglade hans skarpa interlekt. Det brott som han inte hade löst hade ännu inte begåtts, den en brottslig som han inte hade satt fast var ännu inte född. I hanns värld existerade inte ens det perfekta brottet, och inte en endaste gång hade han tagit fel man, inte en enda. Hans förmåga att genom en blick eller ett samtal kunna utläsa om den han talade med hade något att dölja var legendarisk och det påstods att han hade ett sjätte sinne. Han och Tony hade stött på varandra förr, under utredningen av mordet på mäster Thomaso, Tony hade för en tid varit en av de huvud misstänkta. Houdini hade själv varit en av Tonys främsta försvarare och han gillade nog egentligen pojken. De hyste en jämbördig respekt för varandra och båda visste att den andre inte var vad de till det yttre verkade.
De steg nu in på kommissariens kontor, därinne väntade en yngre man på dem, ”Detta är min nye assisten, Löfgren detta är Tony, den unge mannen jag talade om tidigare.”
”Trevligt att träffas.” Sade Löfgren men han erbjöd inte Tony handen, istället tog han fram ett block och en penna innan han drog sig undan och lutade sig mot en vägg.
Tony och kommissarie Houdini slog sig ner mittemot varandra, de låste sina blickar i varandra. De satt på det viset länge, som om de utkämpade en psykiskduell.
Efter vad som kunde ha varit en evighet sa Houdini:
”Så, du har hört talas om morden?”
Tony nickade. ” Bli inte förvånad min gode kommissarie, ryktet går. Är det sant att det är en flock förvildade hundar?”
Houdini fnös.
”Försök inte spela dum inför mig Tony, du vet lika väl som jag att det inte är några hundar. Och inte tror du att det är en vanlig psykopatisk mördare heller.
Nej, det ligger mer bakom ’silver morden’ än så.”
”Du tänker alltså gå igen om alla ungdoms gäng, föreningar, klubbar och fri kyrkor i hela Darughas slum tills du hittar några som verkar galna nog att inte bara planera sådana mord utan utför dem också? Tror du verkligen att sådana som jag skulle ta en sådan stor risk?”
”Är det du eller jag som ska förhöras?” Tony skakade på huvudet och skrattade.
”Det är jag som skal förhöras.” Kommissarien suckade när han nu påmindes om hur de var att förhöra denna unge man, han som hade hoppats att grabben skulle ha blivit mer medgörlig på sistens.
”En enkel fråga att börja med; Sett något ovanligt?”
Tony tänkte efter en stund.
”Nej, inte vad jag märkt, åtminstone inte mer än varnligt. Men det är svårt att hålla koll på allt som händer häromkring. Jag har haft för mycket jobb med att hålla koll på gänget och hålla dem utanför bråk för att kunna märka något annat än det som är mest påtagligt. Vilket mest har gällt småstölder och bråk med anda grupper.” Lade Tony till på slutet.
”Ja.” sa kommissarien ”Det är tidskrävande att vara en ledare.” Han betraktade Tony en stund innan han fortsatte:
”Appropå ledare, du har ju blivit ledare ganska nyligen, eller hur? Vad hände egentligen med er gamle ledare, vadhettehannu? Kaj! Det var det ja. Vart tog han vägen?” Tony ryckte nongalant på axlarna.
”Det gick till som det brukar i dessa trakter, vi vad oense och började slåss. Jag vann och han stack, jag vet inte vart han tog vägen. Det är ingen som vet.”
Houdini nickade misstänksamt, han visste att Tony inte hade sagt hela sanningen. Men han lät det för tillfället vara och fortsatte med det officiella förhöret.
Houdini var väl medveten om att en av Tonys gängmedlemmar arbetade på polisstationen, han visste alltså att Tony höll sig underrättad om vad som föregick och därmed också hade koll på vad han borde veta och inte borde veta. Men Tony kände till Houdinis förmåga att spåra lögnare och slingrare, därmed visste han bättre än att försöka undanhålla kommissarien viktigare information.
Förhöret på gick under närmast en timme, Tony svarade på alla frågor han fick men utelämnade information som kunde leda Houdini till sannigen om Gaima eller att det kunde vara Kaj som låg bakom de tidigaste morden.
Slutligen förkunnade Houdini att förhöret nu var avslutat och att han Tony hade kommissariens lov att lämna stationen. Tony rest sig för att gå ut hejade sig, såg Houdini i ögonen och sa:
”En nyfiken fråga bara: Varför kallar ni dem för: ’Silvermorden’ egentligen?”
”Därför att de ser ut att kunna vara rånmord, men det silver föremål som offret burit på sig är alltid lämnat orört.” Tony nickade. ”Udda.” sedan lämnade han rummet.
Efter en tids eftertänksam tystnad vände sig Löfgren till kommissarien: ”Tror ni att Tony och hans gäng har något med morden att göra?” Houdini skakade på huvudet.
”Om det är någon av Gaima så känner inte han till det.”
”Vad får er att dra den slutsatsen?”
Houdini suckade, den yngre mannen hade förflyttats till kåren fara bara ett halvår sedan men hade högre tankar om sig själv än han borde ha.
”Tony vet bättre än att ljuga för mig. Hade han sagt något som inte var sant eller hållit inne med något hade jag sett det. Han sade oss sanningen, så vitt han vet så är det ingen av Gaima som är mördaren.”
”Sant, men Gaimagruppen är känd att bara bestå av hord brottslingar, listan är lång på anmälningar som stöld och skadegörelse. De är alltid inblandade på något sätt. Det har vi erfarenhet av.”
”Under Kajs tid hade det varit självklart att de var insyltade, men nu...” Kommissarien skakade på huvudet.
”Jag vet inte. Jag kan inte riktigt se vart jag har deras nya ledare.” Löfgren fnös till.
”Jag har hört talas om den där, han beskrivs som en blandning av ett vilddjur och ett lamm. Trodde aldrig att jag skulle träffa en sådan människa, såg du hans ögon? Det var som att…att mötas av både ett barns oskuldsfullhet och en erfaren jägares beräknande blick.”
”Han är en mycket mångfasciterad ung man denne Tony. Sedan han blev ledare har Gaima legat lågt, ovanligt lågt. Men som du sa; de är alltid inblandade, på något vis. Men om någon av dem är inblandade så är det utan Tonys vetskap.” Han tystnade igen, ingen av dem sa något på en lång stund, båda var alldeles för djupt försjunkna sina egna tankar.
”Men ett är säkert,” sade Houdini efter en stund, ”Att bevaka hamnkvarteren kan vara en god idé. Om Tony misstänker någon i sin grupp kommer det snart att gå livligt till där nere.”
Tony tog trapporna ner, han hade aldrig varit förtjust i hissar. Han hade nått det nedersta trappstegen när han hörde inspektör Palaths röst, han stannade till och lyssnade. Hon och rättsöverläkaren talade.
”Nå, några svar än?”
”Vi fann inget bevis på att någon akt blivit genomförd. Troligast är att de som försökte våldta henne inte hann med att avsluta vad de påbörjat innan de blev störda av någon eller något.”
”Så du menar?”
”Ingen våldtäkt blev genomförd, det handlar inte om våldtäkt utan om sexuellt ofredande…”
Palath svor, ”Dessa rättsliga ordlekar, hon har fortfarande blivit utsatt för ett övergrepp! Jag ska sätta dit de jävlarna.” Rättsläkaren försökte lugna ner henne.
”Med DNA proverna som vi hittade på hennes kläder kan vi lätt spåra förövarna. Vi kan ta reda på om de som försökte våldta henne är samma som hittades massakrerade på kyrkogården i morse.”
”Bra.”
