17
Han tyckte inte om morden, inte möjligheten att det var någon i flocken, han tyckte inte heller om att behöva lämna Dani ensam hos poliserna. Men vad han verkligen inte gillade var att Houdini var ansvarig för utredningen, han var den enda polisen, ja de enda människan som skulle kunna vara ett hot mot flocken. På Kajs tid hade de säkert försökt göra sig av med
kommissarien, men Tony visste att det inte var en god väg att gå, dessutom gillade han Houdini.
Men hur som helts så måste Tony vara snabbare än Houdini nu. Kommissarien hade ett stort försprång som Tony måste ta igen. Tony hade till sin fördel att han, till skillnad från kommissarien, kände medlämmarna av Gaima och han kunde nästan säkert säga vem som kunde varia inblandad. Dessutom hade Tony ett hemligtvapen; Flockminnet. Han hade inte försökt ta sig in i det sedan han blev ledare, han kände till den ansträngning och smärta som det innebar att öppna sig för ett flockminne, dessutom hade han inte haft lust att rota i de andras privatliv, lika lite ville han dela med sig av sitt med dem. Men nu var han tyvärr så illa tvungen, om det var någon eller några från Gaima var detta det enda sättet som han kunde sätta dit dem.
”Herre?” det var Ana. ”Hela flocken är samlad nu, de väntar på dig.”
”Bra. Jag kommer.” Svarade Tony.
”Det är något djupt fel som pågår i staden.” sa Tony. ”Någon har under de senaste dagarna roat sig med att sprätta upp magarna på oskyldiga statsbor. Inte för att jag hyser några särskilt varma känslor för stadens mänskliga innevånare. I Århundraden har vi varulvar levt i människornas närhet utan att de känt till våran existens, men dessa morden har ändrat på det.
För vem eller vilka det än är som har begått dessa mord så har han, eller hon gjort det så klumpigt och amatörmässigt att polisen har fåt upp ögonen för det, och påbörjat en undersökning. Risken är allt för stor att vi skulle bli avslöjade för vad vi är. Vet ni vad som förr hänt med varulvar som blivit avslöjade? De har utrotas, hela vårt släkte kan gå under på grund av denne mördare!”
Tony tystnade för att låta denna tanken sjunka in riktigt djup. När han såg på sin flock och hur rädda de var undrade han ett kort ögonblick om han gjorde det hela på rätt sätt.
”Jag vill inte att det ska hända. Det är min plikt som flockledare att skydda flocken mot alla hot även de som kommer från flocken själv. Därför,” fortsatte Tony, ”Har jag beslutat mig för att slutligen öppna mig för flockminnet, jag vill se vad ni har sett, höra vad ni har hört.”
Han satte sig ner på en av de många lådor som stod där, ”Jag vill inte inkräkta på era liv eller personliga tankar, men någon har kanske sett något, kanske vet något…”
Då steg Michaels mor fram, den tysta, mörka Thela, hon hade inte så mycket som talat till Tony sedan den natten då Kaj dog.
”Förlåt mig herre, men ber du oss om tillåtelse att öppna länken för flockminnet?” Hennes blick sökte Tonys då han gav henne en knappt märkbar nick.
”Jag älskade Kaj, men till och med jag var rädd flr honom på slutet. Du är vår ledare nu, kanske vi kommer att förstå varandra bättre efter detta.”
Tony svalde, efter detta skulle de veta vem han var, Vargkungens son, hur skulle de egentligen reagera på det? Thela satte sig då på huk framför honom och räckte fram sin hand.
”Tillåt mig då bli den första i länken herre.” Något i hennes sätt att tala fick Tony att reagera, han lutade sitt huvud närmare hennes så att deras pannor nuddade varandra, bakom, framför och omkring dem fattade de andra i flocken varandras händer och slöt ögonen.
”Du vet vilka det är.” Viskade Tony till henne, Ja, blev svaret, jag vet. Sedan exploderade Tonys huvud med bilder, känslor och tankar.
Med händerna om huvudet satt Tony länge kvar på lådan med sin flock samlad omkring sig, de drog sig oroligt närmare varandra, vad de nu hade fått veta som sin flockledare och varandra var jobbigt för dem alla. Slutligen höjde Tony huvudet och talade: ”Var är Jock?”
”Han har flytt oss, gömmer sig med de andra i sin utbrytargrupp.” Svarade Thela. ”Och jag är redo för mitt straff…”
”Mamma!?” Michael var blek efter upplevelsen, ”Mamma du… Tony du kan inte?” Tony såg på den knäböjande Thela sträckte fram sina händer mot henne och lade dem om hennes huvud. Han lutade sig sedan fram och kysste henne. ”Du gjorde vad du trodde var rätt, för mig är du förlåten.”
Han ställde sig upp och Michael skyndade sig farm till sin moders sida och tog henne i sin famn.
”Nu, vill jag ha tag i Jock.” Morrade Tony. På hans order lämnade flera utav Gaimas jägare lyan, några för att spåra, andra för att söka upp de andra flockarna och berätta vad som hade hänt.
”Du hade rätt, vad Tony än har hittat på så har han rört till rejält i grytan, hela den undre världen är i upplösningstillstånd,” Löfgren var mycke tuppjagad över nyheterna han hade till sin chef. Houdini log svagt, medan den unga mannen fortsatte: ”Det är som om de vore på jakt efter något, jag tror att de vet vilka mördarna är och att de jagar dem. Jag har flera poliser på spaning och det verkar som om de har ringat in ett områda strax norr om förbrännings stationen,” Han pekade på kartan.
”Det är bara en massa gamla rivningshus som reser sig ur en soptipp, men det är den bästa vi har.”
”Dåså,” sa Houdini, ”låt oss ta en titt på det där stället.”
”Vi har hittat deras lya,” Rapporterade Liam, Den ligger i närheten av den tipp där förbränningen förpassar sina sopor…” Tony nickade åt denna rapport.
”Underrätta de andra flockarna, vi tar dem i kväll.”
Det var redan mörkt när Löfberg och Houdini anlände till rivningsområdet bakom sopförbränningen. Houdini började smått fundera på hur gott hans beslut var att åka dit ner med bara en stycka på 20 man. Utöver han själv och Löfberg. Houdini och Löfgren närmade sig långsamt ruinerna av en byggnad som i sina glansdagar kan ha varit en bank. Det hade börjat töa tidigare på eftermiddagen och nu på kvällen hade marken hunnit förvandlas till en snöblandad sörja. Löfgren plockade fram sitt skutvapen och kontrollerade att det var laddat medan han tänkte på samtalet han och kommissarien hade haft tidigare på stationen; ”Vad vet vi egentligen om det här gänget?” frågande Löfgren Houdini. Denne ryckte lite på axlarna medan han studerade kartan över ruinkvarteren som blivit soptipp.
”Vi vet att de är utbrytare från tre av stadens större gängbildningar, de är ungefär elva stycken, sju män och tre kvinnor. De är garanterat inbladande i silvermorden och har gömt sig här sedan de blev påkomna av sina ursprungliga gäng, vilka i sin tur inte verkar ha mycket tillövers för de som begick silvermorden.”
”Vi har med galningar att göra Löfgren,” fortsatte han då hans ögon föll på fotografierna av gruppens offer, ”Mordiska galningar och et är på tiden att vi får fast dem.”
Löfgren och kommissarien nådde fram till den öppna platsen framför huset, de stannade och hukade sig bakom en obrukbar fontän, skräp och sopor tittade fram ur slaskhögarna runt omkring dem. Löfgren rös, det var något med den här platsen som gjorde honom mer illa till mods än de flesta andra övergivna områden, det andades död här.
”Är vi säkra på att dethär är rätt byggnad?” Frågade Löfgren med låg röst.
Houdini kostade på sig en blick över axeln på sin assistent; ”Så säkra vi kan bli.” Det sprakade till i kommunikations anordningen Löfgren och Houdini bar vis sina bälten.
”Vi går in nu!” sade rösten från Attackgruppens ledare och sekunderna efter det stormade tjugo män och kvinnor in i den övergivna byggnaden. Tiden som passerade mellan att den första dörren sparkades in och temaledaren signalerade 'området säkrat' tycktes de båda poliserna som en evighet. Utan ett ljud tog de huvudingången in i byggnaden där de mött av team ledaren.
”Byggnaden är tom,” rapporterade hon, ”Så när som på några groteska suvenirer,” hon visade in dem i entré rummet, längst in fanns något som närmas kunde beskrivas som ett altare.
”Det är garanterat mördarnas tillhåll.” Fortsatte gruppledaren. Mjuka tyger, halvt nedbrunna ljus vittnade om att det handlade om något för mördarna heligt.
Mitt bland ljusen låg, vad Houdini bara kunde anta var skallarna efter deras offer, och på hedersplatsen: En illa medgånge och svedd käke. Den såg garanterat mänsklig ut men tänderna var inte mänskliga, det var ett rovdjurs.
”Vad är det för människor som kan göra något sådant som det här?” Viskade Löfgren. Houdini drog på sig en kirurgisk gummihandske och lyfte försiktig upp käken för en närmare titt. Det var då de hörde de första skotten som avfyrades och dom slutade lika abrupt som dom började. Endast prassel och ljudet av tassande fötter följde, sedan kom skriken och rovdjursvrålen, fler skottsalvor avlossades och team ledaren sprang ut i mörkret skrikandes order i sin kommunikations apparatur. Houdini och Löfgren stod nu i mitten av rummet med ryggarna mot varandra. Rumt omkring dem hörde de ångestskrik, rovdjursvrål, ur de svarta askarna de bar vid bältet kunde de höra order som ropades, fler skrik, lösryckta ord som ”monster” och ”odjur och sedan tystnad. De hörde hur, vad det nu var, klättrade ned längs väggarna och hoppade ned på golvet i entrén. De kunde höra djupa andetag, rosslande och snörvlande, det lät som den största varg Löfgren någonsin hade hört talas om och den, eller de, närmade sig de båda männen.
”Vad är det för något?” Löfgren hade nära till paniken men han kämpade tappert för att behålla sitt lugn. Houdini hade inget svar att ge sin assistens när han spanade ut i mörkret, annat än: ”Jo du min gosse, jag tror att det är våra mördare.”
”Vad?” Någonting kastade sig över Löfgren och han avlossade instinktivt skott in i kroppen på sin attackerare, förvirrad och skräckslagen kände han hur kroppen föll tungt över honom. Över axeln på den nu livlösa kroppen kunde han se hur Houdini slagits till marken av en annan av dessa varelser och kämpade för sitt liv. Han ropade kommissariens namn samtidigt som han till sin förskräckelse upptäckte att ännu en av dessa ting rev undan den döda kroppen han låg under och slet upp Löfgren själv från golvet likt en trasdocka. Han kände en stark hand som slöt sig kring hans nacke, vapnet hade han tappat och Löfgren insåg där och då att nu var hans dagar räknade. De uppenbarade det sig en fjärde varelse från mörkret och vräkte Löfgrens blivande mördare till marken. Den unge polisen gled ur odjurets grepp, rullade runt på golvet och slog huvudet i något tungt och hårt sedan blev allt svart.
Tony såg ner på de tre livlösa kropparna, två män och en kvinna, tre utav de sju utbrytare vilka slagit sig lös på den mänskliga delen av allmänheten i Darugha City. Bredvid honom stod Bow av Sirrah, han var en lång, bred varulv med arabiskt utseende, han var ledare för den främsta och mäktigaste flocken i hela Darugha City.
”En dödand för våra händer och två för människornas, jag är nästan imponerad.” Han skrattade lite lätt och vände sig mot Tony. ”Människor, vad hade de här att göra?”
”De är sådana, de där två,” sa Tony och nickade mot de två fallna poliserna en bit bort.
”Har grävt i morden i flera månader nu, de trodde väl att de hade en chans att ta mördarna.”
”Människor,” muttrade Bow igen medan Tony klev över de livlösa kropparna för att undersöka Houdini och Löfgren.
”De lever fortfarande,” konstaterade han. ”Det betyder att nästan hälften av dem klarat sig, om än med svåra skador.”
”Vad ska vi göra åt dem då?” Tony såg på medan några av hans och Bows flockmedlemmar tog hand om kropparna efter de tre utbrytarna och förde bort dem.
”Vi får väl se till att deras egen sort hittar dem och ser till att de kommer till sjukhuset…” Han avbröts av ett vrål frånfångarna. Bow vände sig om och såg avmätt på hur några av hans män höll fast en av utbrytarna medan de band denne med starka rep.
”Vad ska vi göra med dem herre?” Frågade männen.
”Ta dem till vårt folks domar palats och håll dem där, vi får förrätta en rättegång så snart som möjligt.” Bakom honom böjde Tony sig ned och lyfte upp något från golvet bredvid Houdini. Det visade sig vara ett käkben, han vände och vred på det i sin hand. Men detta framkallade ännu ett vrål från den fånge som näsytan lyckades slita sig fri.
”Du får inte rör det! Lägg ner det! Du får inte röra det!” Bow blev nyfiken och gick över till Tony.
”Vad är det?”
”Ett käkben,” svarade Tony och höll upp tingesten. Den var bränd och svedd, den luktade bränt kött och hår, intorkat blod och svavel, den stank helt enkelt.
Bow såg konfunderat på den och sedan på fången, en man som brutit ut från Tonys flock om han mindes rätt.
”Vems käke tror ni att det är?”
”Det är allt vi har kvar efter den store Kaj. Han vars stora plan vi är satta att fullfölja!”
Tony såg på från Jock till käkbenet och tillbaka till Jock igen.
”Detta,” sade han, äcklad över både tingesten i hans hand och fanatismen i den andres röst. ”Detta är inte Kajs käke.” Jock såg ut att växla fram och tillbaka mellan tvivel och hat, Tony var ju trots allt den som dödat Kaj.
”Hur..?”
”Kaj var en storvuxen man med rätt grov käke om jag minns rätt, och denna må vara bred men den är spetsig och fin, den kommer inte från en man.”
”Dessutom,” sade Bow och tog ifrån Tony tingesten. ”För det första var det bara säg ett halvår sedan Tony bisegrade Kaj, inte sant..”
Han höll upp den framför sig.
”Jag vet inte vart ni fann den, men ägaren till denna käke har varit död längre än så.” Han krossade käken i sin stora, kraftfulla hand mitt framför ögonen på Jock. Denna såg frökrossad på hur Bow lät bensmulorna falla ut mellan sina fingrar.
”För bort honom!”
Tony såg på medan de vilka nästan avslöjat vargfolkens, varulvarnas existens fördes bort för att invänta sitt öde. Runt omkring honom eliminerade medlemmar ur hans egen flock och de fem andra, vilka anslutit sig till dem i jakten på utbrytarna, bevisen för att här någonsin hade varit något annat än en ruin bland soporna.
Själv böjde hans sig ned över en utav de döda människorna och letade fram dennes kommunikations lur. Bow såg över axeln på honom.
”För människornas skull?” Tony svarade jakande och Bow nickade åt honom, ”Du tror alltså inte att de kommer att berätta vad som hänt här?”
”Jo, men vem skulle tro dem?”
När polisen och läkarna nådda fram till den plats varifrån de sårat det anonyma nödsamtalet fann de hela attack teamet plus kommissarie Houdini och dennes assistent i ett tomt, övergivet hus. Houdini och Löfgren var illa tilltygade men vid liv, hälften av teamet återfanns döda resten, inklusive deras ledare var svårt sårade. Ingen kunde begripa vad det var som kunde ha orsakar dem deras skador, och teamets rapporter var vaga och osäkra. Man fann blodspår som var vagt mänskligt men inte helt och det hela avskrevs som ett svårt fall av vilddjurs attack och de flesta inom polisen var nöjda med den förklaringen. Man fastslog att odjuret hade sårats dödligt och krupit ner ni något hål och dött, men trotts intensiva sökinsatser kunde man inte finna dess kropp på tippen område.
Tony och hans jägare återkom till lyan sent på natten. De var trötta men nöjda, de hade lyckats sätta stopp för Jock och hans liga. Thela mötte honom vid ingången till lyan.
”Hon är här igen.”
”Vem?”
”Din lilla skyddsling, hon har rymt från det där vårdhemmet igen, det är femte gången de är sista veckorna.”
Tony log svagt och hans hjärta tog ett skutt i bröstet på honom, plötsligt kände han sig inte så trött i alla fall.
”Vart är hon?”
”Hon är på taket, tittar på stjärnorna tror jag. Du kan vara lugn Ana är med henne och hon skulle nog inte kunna lägga en hand på flickan.”
När Tony hade gett sig av vände sig Liam till Avhelia.
”Vad är det med honom nu för tiden?”
”Fattar du inte det? Han är ju kär.”
”Han, kär? Jag trodde att det bara var de som är ’svaga’ som förälskade sig snabbt. Det har han ju sagt själv.”
”Förälskar sig ja, men det är den första gången i hela sitt 17-åriga liv som han har blivit kär. Vem vet kanske är det ödet?”
”Nej, bara på desperation.” Sa Michel som hade hört deras samtal.
”Desperation Michael? Du vi snackar Tony här, hjärtkrossarnas okrönte konung. Han kan få vem han vill när han vill och kan verkligen inte bli desperat efter sådant. Om jag satte på dig eftersom jag inte haft en kille på flera månader, det skulle vara desperation.” sa Avhelia med överlägsen röst.
”Och du är inte så desperat då?”
”Nej, inte än.”
Dani satt mitt på taket med ansiktet vänt mot stjärnorna. Hennes ögon var slutna, ansiktsdragen avslappnade och hon höll ut armarna med handflatorna vända mot himlen.
Tony gick försiktigt bort mot henne, han ville inte väcka henne ur hennes meditation eller vad hon nu höll på med, han stod bara tyst och såg på hennes milda drag och försökte komma underfund med sina egna känslor. Han förvånades över dem, visst han hade varit attraherad av många kvinnor i sina dar, men inte på det här sättet. Han trivdes i Danis sällskap, det var något med henne som gjorde att han kände sig sval och lugn men samtidigt varm och upprymd när hon var i närheten och av någon orsak njöt han av just denna dubbla känslostorm.
Han suckade förnöjt och då öppnade hon ögonen, såg honom och log.
Tony sjönk ner på huk framför henne och tog hennes händer i sina, böjde sig fram och kysste dem.
Dani, som kände sig tryggare och modigare i Tonys närhet för varje dag som gick, drog sig inte undan denna gången. Hon insåg att hon kände sig säkrare med honom än hon någonsin känt sig ens i närheten av Den Upphöjde, sin Gud. Hon ville bara sjunka ner i en varm, röd glömska när hon hade denne mannen i närheten.
Men så drog hon sig undan, som om något hade skrämt henne, men hon släppte inte hans blick.
Tony såg djupt in i hennes ögon, han tyckte att det var som att se ut över ett djupt hav, ett hav som dolde fler hemligheter än han någonsin skulle kunna avslöja.
Han kände sig plötsligt uppfylld av ett oförklarligt begär efter denna kvinna, han ville trycka henne intill sig, älska henne, fylla henne med hela sin skäl.
Dani suckade, nu när hon satt nära honom på det här viset slog hennes hjärta snabbare och hon fick svårt att andas. Dani såg på honom och lutade sitt ansikte närmare hans och kysste honom.
Tony lät sig ledas, hans händer började leta efter hennes mjukare delar, men han mindes plötsligt vem han satt där på taket med. Han knuffade henne ifrån sig, höll henne på armslängds avstånd och stirrade in i hennes änglalika ansikte. Han mötte hennes lysande blick och såg i den en längtan som likande hans men så mycket oskuldsfullare.
”Vad vill du?” frågade han andlöst. Dani slingrade sig ur hans grepp och tryckte sig åter mot honom.
”Jag vill vara med dig!” svarade hon, Tony slöt ögonen och inandades doften från hennes hår. Han ville så gärna låta det vara, han och hon, sittandes på taket i varandras armar i evighet. Men han visste att det inte var menat så. Han smekte hennes kind.
”Vad gör du här?” viskad han i henens öra. ”Du ska inte vara här. Du måste stanna på hospitalet, där är du säker.” Men Dani ville inte lyssna på det.
”Jag är säker här, med dig är jag säker.” Hennes svala fingrar smekte hans hals och bröst. Tony njöt, hennes fingrar spädde på den eld som brann under hans hud.
Var stark Tony, sade han till sig själv, Denna enda gången, var stark! Hon förtjänar bättre än vad dig, hon förtjänar någon om kan hålla henne säker. Han smekte hennes panna. Någon som kan skydda henne från värdens ondska.
”Min älskade lilla Dani, du måste tillbaka till hospitalet och vårdhemmet. De kommer att leta efter dig annars och då är det jag som får skulden.” Dani såg upp på honom. Hon ville inte tillbaka till vårdhemmet, där var det kallt och dött, och väggarna osade av ångest och sorg. Men om Tony sade att det var bäst så skulle hon göra det.
