18
Samma kväll fick Houdini besök av en ung man på sjukhuset.
”Ser man på, Tony. Vad gör du här?” Tony slog sig ned på en stol invid sjuksängen och gav kommissarien ett snabbt leende.
”Egentligen är jag här för att hälsa på Dani, jag kommer så ofta jag kan, annars rymmer hon för att leta efter mig.”
”Vad gör du då hos mig?”
”Jag har kommit för att tala med dig om vad som hände härom natten, när ni sårades av...vildhunden.” Houdini fnös.
”Det var ingen vildhund, det säger jag dig!” Tony såg besvärad ut, det föreföll som vad det än var han skulle säga gillade han inte att behöva göra det.
”Det är just det jag är här för att tala om. Varken du eller Löfgren bör inte opponera dig mot den officiella förklaringen, för er egen skull. Jag vill er inget ont, men det finns de som är redo att göra det, Håll er till vilddjursteorin, vi har de skyldiga under kontroll. Jag ber er; håll er utanför det här.”
Houdini stirrade misstroget på Tony, det verkade som om han inte ville tro det han hörde.
”Jag trodde då aldrig att den dagen skulle komma då du, av alla jag mött, skulle hota mig.”
Tony skakade uppgivet på huvudet.
”Jag hotar dig inte. Jag vill bara varna dig. Andra är inte lika tacksamma som jag över att du fortfarande är i livet. Man om du vill så kan du ju tipsa om att ifall de görs en ny sökning i det området i morgon kommer de kanske att hitta kroppar som matchar de intorkade blodspåren ni fann. Men jag ber dig, lämna sedan det här fallet.”
Med dem orden lämnade Tony rummet och den förvånade Houdini med sina egna tankar.
*
Tony undrade mörkt ifall det varm mer bakom dessa mord som gjort Bow orolig och fått honom att reagera på det viset som han hade. Han kanske skulle ta upp sina funderingar med flocken, sina funderingar på att flytta. Men i om det blev fallet måste han få kontakt med vargkonungen och Tony drog sig för att kontakta sin far.
Medan han gick där med sinnet lika mörkt som den fallande natten blev han plötsligt stoppad av en välbekant röst.
”Tony, polarn, kompis, vännen, raring!” Vid bordet till en nyligen öppnad uteservering satt Oliver, men han såg inte lika prydlig ut som vanligt. Hans hår var stripigt och bränt, han hade blåmärken och rivsår över hela kroppen och hans kläder var i trasor. Trots det såg han ut att vara lyckligare än någonsin där han satt vid bordet med ett stort sherryglas med ångande färskt blod och två unga vampyrer på var sin sida om honom vilka såg om hans sår.
”Oliver!” utbrast Tony överraskad. ”Det var som… vad har hänt med dig din gamle drake?” Oliver höjde sherryglaset mot sin vän och skrattade.
”Är det så du tilltalar vampyrernas kung?”
”Kung? Nog för att jag hört att Angela hade lämnat tronen men inte att…”
”Jag vann slaget Tony, i vintras sökte två vampyrer samman med två varulvar upp mig och några andra i Darugha och sade att vi var utvalda till att utkämpa slaget om kungatronen. Och jag vann! Jag slog de bästa och främsta vampyrerna från alla världar och nu är det jag som är kung!”
Tony lutade sig mot det staket som skilde serveringen från gatan.
”Du? Vann du över världarnas främsta? Det skulle jag velat se. Om du verkligen gjorde det förtjänar du att vara kung.”
”Jo,” svarade vampyren. ”Men i slutändan var det nog denna som avgjorde det.” Han höll upp sin högra hand och visade upp en ring som satt på mittersta fingret. Den såg ut att vara av guld med en blodröd sten i fästet. Tony hajade till när månens strålar reflekterades i stenens mitt. Det var vampyrernas härskarring. Varulvarna hade en amulett som symbol för vargherrens makt, demonerna medaljong men vampyrerna hade en ring.
”Det är vampyrhärskarens ring!” Förklarade Oliver, för vad han trodde var hans mer ovetande vän.
”Den som bär den är härskaren, den är en symbol för härskarmakten. De från Dalen undrade vart jag fått den ifrån. Dom trodde nog att det var jag som hade dödat Angela. Men om du kan hålla en hemlighet? Det var inte jag…jag tror inte ens att hon är död.” Han betraktade frånvarande ringen på sitt finger.
”Men vad fick du den ifrån?”
”Din vamp. Hon gav den till mig. Hon sa att jag förtjänade den, inte för att jag begriper vad hon menar… Kan den sittande härskaren själv välja ut vem som ska efterträda dem?” Tony skakade på huvudet och svarade utan att tänka efter; ”Mer eller mindre inte, det sägs ju att det är Makten själv som väljer ut, härskarna bara bekräftar det med att överlämna härskarsymbolen.”
Oliver såg mystiskt på honom.
”Hur vet du det?” Tony ryckte på axlarna i ett försök att se oberörd ut.
”Fick det väl berättat för mig när jag var barn. Jag minns inte längre från vem… Men grattis ska jag väl säga! Du, vampyrkung… nästan obegripligt.”
Oliver log brett och lutade sig tillbaka i stolen.
”Ja, det är nästan att jag själv knappt tror det.”
”Och du flyttar nu då?”
”Just, till härskarnas dal i den högsta världen! Ärligt talat.” lade vampyren till efter en stunds tystnad. ”Jag är glad att lämna det här stället, det är någonting på gång i stan, något otrevligt.”
Tony nickade, Gaimas gamla ledare hade rört upp en oro bland mörkrets folk. Tony hade själv blivit vittne till hur det i skuggorna viskades att Kaj hade haft rätt, att någon borde göra något åt människoproblemet innan människorna gjorde något åt dem. Det sades att De Renande, en fanatisk grupp vars mål varit att rensa ut all orent ur skapelsens led, hade vaknat ur sin slummer och åter var på frammarsch. Och det betydde trubbel.
Tony tvekade men beslutade sig, detta var den bästa chansen han hade.
”Vill du göra mig en tjänst då? Kan du lämna ett budskap till Vargherren? Säg honom att 'Tony av Gaima önskar förflytta sin flock till Salemas orörda skogar.' Fråga inte vad det betyder, men kan du det?”
Oliver upprepade Tonys budskap ett par gånger och nickade sedan det blivit ordentligt memorerat.
”Allt för dig Tony.”
Tony log mot sin vän, nickade åt honom och försvann bort i den kalla våta natten. Tony var glad för Oliver skull men han undrade hur länge vampyren skulle få sitta ifred på tronen. Sedan skakade han på huvudet ännu en gång och fortsatte mot Dompalatset.
*
Liket en ointaglig borg av betong, plexiglas och stål reste sig den olycksbådande byggnaden mot den mörka himlen. Många som såg byggnaden beskrev den ofta efteråt som en jättelik spindel men en grå, tung kropp i centrum och långa ben. Benen var tunnlar genom vilka arbetare, slagg och färdiga produkter hade forslats fram och tillbaka mellan huvudbyggnaden och dess kringliggande lagerlokaler, soptippar och arbetarbostäder vilka likt fångade kryp hukade sig i huvudbyggnadens skugga. Ingen minns längre vad man hade tillverkat i Dompalatset innan fabriken av lika otvivelaktiga orsaker tvingats läggas ner och skuggfolkens domstol flyttade in. I byggnadens hjärta låg ett ofantligt rum kring vilken nivå efter nivå av, trappor balkonger, gångbroar, övergivna kontorsrum och korridorer öppna mot tomheten slingrade sig runt väggarna. Golvet, där maskiner en gång hade härskat, var stort och ekande tomt, så när som på ett antal ställningar (vad de nu kunde ha använts till) vid vilka de sju mördarna var fastkedjade. Kring rummets fem väggar hängde redan en brokig samling åskådare över räckena. Tony tog sig via en av tunnlarna in till huvudbyggnaden, han klämde sig genom folkhopen fram till räcket varifrån han hade en utmärkt utsikt över skådeplatsen: Golvet.
Det bara Jock och två till som fortfarande lyckades se trotsiga ut efter de fyrtioåtta timmar de hållits fångade. Jock blängde hotfullt upp mot hedersplatsen där de sju domarna satt.
Tony lutade sig mot staketet och såg ner på Jock, han suckade. Det hela var idiotisk, det hade han tyckt från början. Inte att de sju där nere förtjänade sitt straff, men domarna tog en stor risk, det var människor som hade blivit mördade, och människorna törstade efter hämnd, de behövde en skyldig, det gjorde de alltid. De skulle kräva en syndabock och skulle inte nöja sig med några döda kroppar, inte den här gången. Det var sådant som vad dessa sju och deras kumpaner hade gjort som ledde till att grupper som De Renande kunde återuppstå. Tony kände på sig att det hela inte skulle ta slut med att Jock och hans efterföljare bestraffades. Han beskådade det hela med ett lojt intresse och sjönk ner i sina egna funderingar om hur dåraktigt det hela var. Han var djupt försjunken i sina egna tankar när en rörelse vid hans sida fick honom dock att reagera, han kastade en blick åt det hållet och såg in i ett par stora, blåa ögon som han kände väl igen.
”Dani! Hur i he... hur kom du hit?” Hon log mot Tony, gav honom en kram och uttalade en av sina sällsynta meningar; ”Jag vill vara med dig.”
Tony svor tyst, ”Jag ville inte att du skulle se det här.” Dani som just upptäckt att något höll på att hända, släppte Tony och gick fram till räcket för att nyfiket beskåda vad som försiggick nere på golvet.
Tony vände sig om och lade försiktigt händerna på Danis axlar. Han ville få henne därifrån så snart som möjligt, för en avrättning enligt de gamla traditionerna var ingen vacker syn. Men flickan höll sig envist fats vid räcket och såg som förhäxad på när en liten, blek, kvinnoliknande varelse närmade sig de sju dömda. Hon var en skräckande, en mycket ovanlig typ av demon som framkallades av tänkande varelsers fruktan, skräck och ondska. De återfanns främst på platser där grymma dödsfall inträffat och kastade sig över allt som kom i deras väg. De dödade sina offer på ett fruktansvärt sätt och lämnade efter sig vad som liknade utsugna skal av människospillror. När den första mördaren mötte sitt öde flämtade Dani förfärat till och ryggade skräckslagen tillbaka. Tony tryckte henne intill sig och försökte att lunga flickan så gott det gick. Men de blodisande skriken från de dömda var nästan för mycket till och med för honom. Han började dra sig mot utgången med Dani i sina armar då han kunde känna av en orolig rörelse i folkhopen. Det fanns någon eller några där som inte hörde hemma. Tony skymtade något vitt och blått innan han hörde stridsropet
”För den heliga eldens renande kraft!” en flaska med något flytande i flög genom luften och slogs i kras mot betonggolvet. Från glassplittret slog eldslågor upp och spred sig över golvet allt eftersom fler flaskor kastades. ”De Renande! De Renande är här!”
Medan vild panik utbröt bland de församlade lyfte Tony upp Dani i sin famn och sprang.
* * *
”Detta är ett perfekt gömställe, här hittar dom oss aldrig. Kaj och hans hejdukar gjorde i varje fall inte det. Jag brukade gömma mig här de gånger jag var som mest illa ute efter mina utsvävningar.” Tony skrattade lite vid minnet, men Dani tycktes inte särskilt intresserad utan såg sig om för att försöka få sig en bild av platsen hon först till.
Byggnaden var helt uppförd i mörkbrunt tegel. Fönstren var stora och valvbågade men nästan alla var helt övervuxna av murgrönan. Över golvet löpte det rostiga rälsar, i övrigt var huset öde och tomt.
Dani vände sig åter mot Tony som fortfarande pratade om de tillfällen han tidigare använt gömstället utan att märka att ingen lyssnade på honom. Hon stod alldeles stilla och bara tittat på honom, funderade och verkade besluta sig för att stunden var inne.
Hon slog armarna om hans hals och tryckte honom intill sig, Tony besvarade helhjärtat hennes omfamning, han blev aldrig mätt på Danis ömhetsbetygelser. Han begravde ansiktet i hennes ljusa hår och inandades hennes dofter och bara njöt av hennes närvaro ända till han kände hennes mjuka läppar mot sin hals. Han ville besvara denne gest men lyckades få makt över sig själv och sköt henne ifrån sig. Han stirrade in i hennes öppna och oskyldiga ansikte.
”Vad är fel?” frågade hon oroligt. Tony samlade sig: ”Vad håller vi på med?” Dani smekte hans kind ”Det våra hjärtan vill.”
Tony tog hennes hand och såg upprörd på henne.
”Nej, det gör vi inte. Du kanske tror att du gör det, men det gör vi inte. Dani jag, jag vill inte utnyttja dig på något sätt.”
”Men det gör du inte.”
”Det här är inte rätt.”
”Jo, det är rätt, inte fel, rätt. Jag älskar dig.”
”Älskar mig? Dani, vi känner knappt varandra. (Inte för att sådana petitesser någonsin betytt särskilt mycket för mig förut men...) Jag är inte den sortens kille som du behöver, fattar du? Jag är inte din typ, och jag tycker för mycket om dig för att vilja såra dig, och du kommer att bli sårad. Någon blir alltid sårad när jag låter sånt här hända.” Han smekte hennes panna ”Och jag vill inte såra dig.” Då tog Dani hans ansikte i sina händer och såg allvarligt in i hans ögon.
”Jag kommer inte bli sårad, jag älskar dig. Jag älskar den du är, den jag ser i dina ögon. Varför är du så rädd för att bli älskad?”
”Jag? Rädd för att älska? Du, det finns inte en man i hela den här jävla staden som kan älska så mycket som jag.” Danis ögon mörknade när hon blev arg.
”Du bara skryter om saker du inte vill skryta om. Du ger efter för lustar och inte för kärlek. Men är rädd för att verkligen älska på riktigt. Du är rädd att det du älskar ska försvinna. Varför?”
”Och vad vet du om det?!”
Dani tycktes söka ord för att förklara det oförklarliga utan att avslöja för mycket. Varför var han så dum ibland? Han gjorde henne så arg att hon slutligen slängde hon ur sig:
”Jag har väl ögon att se med!” Tony bet ilsket ihop, till slut stod han inte ut med Danis utmanande blick och hävde förbannad ur sig: ”Därför att det alltid varit på det viset tidigare. De jag älskar dör eller försvinner. Jag vill inte ta risken att bli sårad igen. Nöjd?”
”Men du älskar mig? Varför drar du dig undan, jag ska inte lämna dig nu.”
”Jag är inte rätt man för dig. Okey, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade känslor för dig men, det är fel, du bor på ett sjukhem, folk kommer tro att jag utnyttjat dig, jag tror nästan själv att det är utnyttjande. Jag vet att du kommer att bli sårad och lämna mig. Jag lever hellre hela mitt liv med dig utan att någonsin röra vid dig än att falla för frestelsen nu och aldrig få se dig igen.” Dani log mjukt.
”Du vill visa din kärlek genom att inte vara mot mig som du är mot andra, har jag rätt?”
Tony gjorde ett sista försök att slingra sig ur det hela, men misslyckades.
”Ungefär så ja.”
Dani skrattade.
”Du kan vara mot mig hur du vill, men i natt vill jag ligga hos dig. Jag är inte galen, vad de på sjukhuset än må tro. Jag ber dig att bara i natt öppna dig för det du inte vågar känna. Låt de känslor som brinner i dig ta över, låt mig få känna din glöd och värme. Vi brinner Tony, och den elden kommer att förtära oss ifall vi inte släpper ut den. Jag bönfaller dig Tony att i natt, bara för en kort tid glömma allt som är, allt som varit och allt som kan bli och släpp ut de känslor som du fuktar. Älska med hela din varelse, bara i natt.”
Tony stirrade på Dani med öppen mun, han var ganska överväldigad, inte av hennes ord utan längden på hennes tal. Aldrig tidigare hade han hört henne säga så mycket.
Medan han stod där och gapade såg Dani sin chans, hon tryckte sina läppar mot hans och förenade dem i en lång och känsloladdad kyss.
”Låt oss bli våra sanna jag.” Viskade hon i hans öra innan han tystade henne med ännu en kyss. Tony sjönk ner på huk vid Danis fötter och kysste ömt hennes händer och fingrar. Han lät sina händer glida in under hennes blus och höjde den så att han blottade hennes mage, medan han smekte den med sina läppar gled hans händer över hennes kropp likt rinnande vatten. Dani sjönk själv ner på knä framför honom och de kysstes igen, länge.
På Tonys utbreda rock gav de sig hän åt känslor som de hållit inne med så länge. Detta var inget de gjorde för att mätta kroppens lustar, nej detta var lika mycket för deras törstande själars skull som för deras hungrande kroppar, om inte mer.
Detta som fick sitt slutliga utlopp var något som inte alla får känna under sin livstid; en ren oskuldsfull kärlek, och en hunger efter ömsesidig närhet. Detta var vad som nu nådde sitt njutningsfyllda klimax.
Det fanns inget igår, det fanns inget i morgon, det fanns inget ansvar, inget brott, inget rätt eller fel, bara de. Flämtande slöt Tony slutligen Danis darrande kropp i sina armar och kysste ömt hennes hettande panna. Han log för sig själv när han insåg att han för första gången i sitt liv blev tvungen att erkänna att den känsla som kallas sann kärlek verkligen existerade.
De somnade slutligen in i varandras armar, två älskande med enbart en regnrock som skilde dem från det smutsiga golvet i ett övergivet hus invid en bortglömd järnväg.
