19
En grupp som kallade sig ”Den heliga eldens utsända” hade under flera årtionden vunnit medlemmar till sin kyrka, som de kallade den, människor som trodde att mänskligheten och deras lagar var det enda rätta och rena i världen, människor som ville rensa ut allt omänskligt och av ondo ur världen. Grupper som dem hade setts förr, men inget av folken, varken ljusets eller mörkrets, i Marchala ville tro att det var De Renande som hade återuppstått.
Tiden som följde efter den natten då de satt eld på Domarpalatset kantades av smygattacker, och strider mellan härskarnas folk och den heliga eldens utsända. Oron spred sig bland skuggfolken och ljusets folk.
Tony väntade spänt på ett svar från Ulv. Även om han inte var den som gärna flydde kunde han se när oddsen var emot honom, han måste tänka på flockens fortlevnad.
Många vad de själar som förlorats i branden, inte bara från Gaima, även andra flockar och familjer sörjde sina döda.
Salema hade skapats för just sådana tillfällen som detta, när folket behövde skydd, och allt han väntade på var sin fars medgivande, något sade Tony att han aldrig skulle få det, men inte hatade väl hans far honom så mycket, eller, inbillade han sig bara?
Under tiden som världen blev allt osäkrare blev hans känslor för Dani allt påtagligare, nu när han till slut vågade erkänna dem växte de sig bara starkare för var gång han såg henne. De var så olika från tidigare förhållanden han haft med kvinnor, så olikt det han hade känt för Angela. Han kände att Dani stod honom nära, hon hade nästan blivit en del av honom, det fanns ingen oro när han var hos henne. Hon hade slutat att försöka rymma från hospitalet och läkarna talade om för Tony att de såg mycket positivt på hennes återhämtning. Men en dag tog en av dem med honom in på sin expedition för ett allvarligt samtal.
”Tony,” sade hon medan hon satte sig vid sitt skrivbord, ”du är den ende närstående som finns till den här unga kvinnan. Jag har själv sett ert förhållande växa fram, för ni har ett förhållande eller hur?”
”Jag skulle tro att man kallar det det ja.” Svarade Tony svävande, han ville inte åka dit för något bara för att en läkare missuppfattade. Läkaren tog av sig sina glasögon gned ögonen och satte tillbaka bågarna. ”Tony,” sade hon under tiden, ”Det är inget fel i att bli förälskad, inte ens här. Det här är inget sjukhus eller hem för psykiskt sjuka. Detta är en plats där kvinnor som utsatts för hemska saker kan återhämta sig i lugn och ro. Din inverkan på, inte bara Dani utan många andra av kvinnorna, har bara varit positiv, din närvaro har fått dem att våga lita på andra människor igen förutom de av deras eget kön. Du och Dani har inte gjort något fel, vi vill bara kunna försäkra oss om att det som skett varit på hennes villkor.”
Någonting var på gång, något stämde inte, Tony kände det ända in i märgen. ”Vad har hänt?” Läkaren suckade. ”Du måste förstå att graviditeten kommer att röra till det en hel del för oss.”
”Vilken…va?” Läkaren reste sig upp, Tony kunde se på hennes rörelser att hon var trött, mycket trött. ”Tony, Dani är gravid och vi har starka skäl att tro att du är pappan. Hon är inte långt gången ännu, en abort är fortfarande ett alternativ. Men vi måste undersöka saken, vi måste veta att inget olovligt har hänt.” Världen blev svart för Tony, ljuden tonade bort till ingenting, läkaren kan ha sagt mer men Tony hörde det inte. Gravid? Dani, gravid? Han, pappa? Han kunde inte förstå det, att en enda natt kunde förändra så mycket. Ett enda tillfälle. Vad som helst kunde hända nu, han kunde åka i fängelse ifall det trodde att han hade utnyttjat henne. Men att göra någon i en beroendeställning illa var långt ifrån vad Tony ansåg rätt, med ned kunde inte de veta, och han kunde inte bevisa någonting. Men ett barn, skulle han och Dani ha ett barn?
Långsamt började världen återvända till honom, och den var full med liv och rörelse. Han satt på en lädersoffa, fortfarande i läkarens expedition, dörren in var öppen och i den hängde en grupp sköterskor och doktorer, böjd över honom stod den kvinnliga läkaren och hon såg mycket orolig ut.
”Han kvicknar till! Min unge man, jag var rädd att du skulle svimma.”
”Jag med.” mumlade Tony halvhögt. ”Var är Dani?” Läkarna och sköterskorna utbytte blickar och hon som gett Tony nyheterna såg besvärad ut. ”För tillfället är det bäst att ni inte träffas, bara till förundersökningen är klar. Det är för ert eget bästa. Du måste förstå, innan det är bevisat bortom alla tvivel att ingen tvingat sig på henne bör ingen manlig varelse, allra minst du närma sig henne.”
Tony reste sig upp, hons hållning var plötsligt annorlunda, mer hukad, mer spänd, mer likt ett rovdjurs än en mans. Han var inte hotfullare än en katt redo till ett språng över gummileksak, men han menade allvar. ”Jag vill se henne, en enda gång, sedan gör jag allt ni vill.”
Hon satt de i den lilla vinterträdgården som låg i hjärtat av boendet. Hon satt vid kanten till en liten damm omgiven av syrenbuskar. Luften var fylld med blomdoft och fjärilar. Dani såg upp från sina kupade händer när Tony närmade sig tillsammans med den kvinnliga läkaren. Hon log mot dem båda, visade upp en liten blå fågel med skär mage som sov i hennes händer. Tony satte sig bredvid henne och tog den nyväckta fågel ur hennes händer, den rättade förnärmat till sina fjädrar kvittrade uppfordrande mot honom innan den slog med vingarna och flög upp i ett av syrenträden.
De satt båda tysta och tittade ut över den lilla konstgjorda dammen, hela atmosfären tycktes så fylld av lugn, allt var så fridfull som i en dröm.
”Dani jag…det har hänt något som…”
”Jag vet älskling. Det kommer att ordna sig. Du kommer att få hand om vår son.”
Hon lutade slumrande sitt huvud mot Tonys axel och han lade försiktigt armen om henne.
”Jag har inte långt kvar nu, snart ska jag resa hem. Men du lovar att ta väl hand om honom, eller hur, även om du får vara ensam?” Som så ofta när Dani talade om sitt hem, varifrån hon kom och vart hon till slut skulle återvända förstod Tony inte riktigt vad det var hon talade om. Men han kysste hennes hår och tryckte henne tätare intill sig, hennes ord gjorde så ont. ”Självklar min ängel, jag lovar.”
Hon log och gosade in sig mot hans bröst. ”Jag visste väl det mitt månbarn, men tack för tack du lovade.”
***
Alla som någonsin har väntat på någonting vet att väntan är olidlig. Vare sig man väntar på något gott eller dåligt finns det inget värre än väntan själv. Den ovisshet som finns där, vars tomrum man fyller ut med fantasier om vad som hända, vad som kan gå fel.
Världen omkring Gaimaflocken blev allt oroligare, ett hemligt krig fördes mellan ”Den heliga eldens utsända” och alla som inte var människor. Man kunde anse att detta var ett tillfälle då vargherren skulle finnas hos sitt folk, för att hjälpa dem i striden eller för att finna dem en utväg ur stridigheterna, men Ulv lät vänta på sig, länge.
Hade det bara varit Tonys liv det gällde hade han inte oroat sig, som ni vet var inte han den sorten som bekymrade sig särskilt mycket för egen del, men nu gällde det fler, det gäld flocken, det gällde Dani och det gällde barnet. Dani och barnet ja, att tvingas vara ifrån henne under en tid som denna var ren tortyr. Jag ska inte trötta ut er med att dra upp processen kring undersökningen hur det hade gått till när Dani blev med barn, vill ni ha en process får ni läsa Kafka. Allt jag säger är att den tog hårt på alla inblandade, och slutade med att inget kunde bevisas. Trots det dröjde det till förlossningen innan Tony fick se henne igen.
***
Tony var just på väg till Dani för sitt första, under övervakning, besök hos henne sedan domen fällts. Han hade inte mer än hunnit innanför dörrarna till hospitalet innan en sköterska mötte upp honom. Hon var högröd om kinderna och såg stressad ut.
”Du!” Sade hon och pekade på Tony. ”Det är du eller hur?”
”Vad?”
”Du, du som är här för att besöka Dani, du som påstås vara far till barnet.”
”Ja.” Tony såg tveksamt på henne eftersom hela hennes utbrott vittnade om stress och irritation.
”Då måste du genast följa med mig. Vi körde just henne över till förlossningsavdelningen.”
Hon tog Tony armen och började leda honom genom korridorerna med ett nyckelkort i högsta hugg.
”Men… men det är ju för tidigt.” Försökte Tony, ”det är ju en månad kvar nästan.”
”Ja, jag vet.” Svarade sköterskan, ”Vi får hoppas att allt går bra,” så i en gnista av vänlighet klappade hon honom på armen, ”Men det är jag säker på att det gör.” Sedan pekade hon ut genom dörren hon just låst upp åt honom, den ständigt låsta dörr som skilde hospitalet från resten av sjukhuset. ”Där, nedför den här korridoren, våning 17. Jag måste tillbaka till mina boende nu. ” Så blinkade hon år honom. ”Lycka till.”
Tony kom in störtande i väntsalen och såg sig oroligt om, han fick syn på två manliga sjuksköterskor. Han skyndade sig fram till dem och frågade om det visste vart Dani var någonstans. De två sade sig inte ha den informationen som Tony begärde, men Tony gjorde en så stor scen av det hela att det slutligen kom en läkare fram till dem, när han fått veta vad det hela gällde berättade han vart Dani befann sig, men när Tony skulle skynda iväg för att vara vid hennes sida stoppades han av läkaren som kontrades av de två sköterskorna.
”Jag är ledsen min herre, men ingen obehörig får närvara vid förlossningen.”
”Men, jag är ingen obehörig, jag är ju barnets far!” Läkaren suckade och höll upp händerna.
”Låt mig omformulera det där: Ingen annan än sjukvårdpersonal får närvara, jag beklagar, men sådana är våra regler.”
Trots det ville Tony inte ge sig, han fortsatte att käfta med läkaren och sjuksköterskorna ända till dessa hotade att kalla på vakten, då ingrep en räddande ängel i kommissarie Houdinis skepnad. Han hade själv skrivits ut från sjukhuset för flera månader sedan, men hans egen dotter var där i förlossningsvåndor och då han hade tagit en nervös promenad genom korridorerna mellan de många väntrummen hade han blivit om sprungen av Tony och han hade sett pojkens något vilda blick och genast insett att det var dags att ingripa.
Han lyckades, mot alla odds att lugna Tony och övertala honom att stanna där, hos Houdini och hans familj, i väntrummet till efter förlossningen, då skulle han få träffa både Dani och barnet.
Timmarna gick, Tony satt där och blev allt oroligare för varje sekund som gick. Han fick svårt att sitta still och började gå av och ann i rummet. När det hade gått nästan åtta timmar kom slutligen en sköterska ut och hämtade honom.
Det rum som Tony visades till var ett litet enbäddsrum. Väggarna var målade i en mycket ljust grön, nästan vit färg. Lakanen i sängen var vita och hade små, ljusblåa blommönster.
Dani sov djup när Tony kom och han ville inte väcka henne utan stod bara vid sängkanten och såg på henne, sköterskan hade under tiden gått till andra ändan av sängen där det stod en liten barnsäng, ur den lyfte hon upp ett litet knyte, ett litet halvkvävt gny hördes från knytet när sköterskan återvände till Tony och överräckte det till honom.
”Se, din son.” Tony tog emot knytet och tittade på en skär liten varelse.
Tony blev faktiskt lite överraskad, han hade inte väntat sig att ett barn kunde vara så litet.
Som han stod där öppnade den lille plötsligt sina ögon och såg upp på honom. Barnets ögon var stora och mörkblå som natthimlen, blicken i dessa ögon var fundersam och lite bekymrad. Men när Tony log lite lätt barnet blev blicken lite mjukare men inte mindre skärskådande, efter ett tag log barnet ett tandlöst flin innan han åter slöt ögonen och somnade om.
Pojkens hår var ljustrött och tunt som spindelväv, han var otroligt späd i kroppen, hans armar och ben var nästan lika tunna som en fågels. Tony var nästan rädd att pojken skulle gå sönder när han höll i honom. Han tryckte försiktigt barnet intill sig och inandades dess milda doft, sedan log han.
Hans hjärta fylldes av en stolthet och glädje som inte visste gränser, han kände sig sprickfärdig och ville jubla och skrika som en galning, men tvang sig att förbli lugn. Det enda han kunde tillåta sig var ett lågt, förnöjt skratt.
Han dröjde sig kvar i ytterligare några minuter innan han lade tillbaka barnet i dessa säng, sedan gav han mjukt tryckte sina läppar mot Danis panna sedan lämnade han rummet lika tyst och stilla som han hade kommit.
***
Natten hade sänkt sig över Darugha City. Gatlyktornas sken och ljuset från neonskyltar gjorde att man inte kunde se stjärnorna som blinkade över taken. Få var de av stadens innevånare som rördes av detta, men just denna natt kände Tony att han saknade stjärnorna och deras bleka ljus.
Även om hans sons födelse hade rört upp starka känslor av lycka och han var lättad över att både pojken och Dani mådde bra var ändå hans sinne härjat av mörka tankar. Han oroade sig för vad som skulle hända med Dani och pojken nu.
När han återvände till lyan möttes han av en tryckt tystnad. Hans flock stod i hopkurade och viskade nervöst med varandra, medan de kastade vördnadsfulla blickar mot en främling som avtecknade sig i ljuset från en av de få fungerande lamporna. Tony behövde inte få det berättat för sig, han skulle ha känt igen den uppenbarelsen och de dofter den bar med sig när som helst.
Han klev avvaktande fram till främlingen, gick ner på knä och böjde motvilligt på huvudet.
”Herre.”
Främlingen såg ned på honom och talade: ”Tony, ledare av Gaima.” Han gav Tony ett tecken att han kunde resa sig upp igen.
Tony blev förvånad över att se hur mycket äldre hans far hade blivit.
Ulvs hår hade börjat gråna, hans ansikte var djupt fårat, blekt och härjat som om han varken hade sovit eller ätit ordentligt på många år. Hela hans uppenbarelse tycktes förkrympt och uråldrig men han hade inte förlorat sin respektingivande värdighet.
Att se sin far så förändrad, han var mer som en skugga av sitt forna jag, det gjorde Tony konstigt illa till mods. Han undantryckte en rysning av obehag och hälsade sin fader på det sätt som seden bjöd att en underlydnad skulle hälsa vargkonungen, varken mer eller mindre.
Ulv såg länge på sin förlorade son. Han kunde inte låta bli att lägga märke till hur förändrad valpen var. Det barn som han hade vänt ryggen och sänt iväg ut i ovissheten var nu en vuxen man.
Ulv suckade, inte en man utan en riktig varg, det kunde han tydligt se i Tonys ögon, dessa ögon som sina 18 år till trots redan var märkta av den tunga bördan kallad erfarenhet, och det var inte erfarenhet av den bättre sorten.
Nog hade Ulv med hjälp av spioner hållit ett vakande öga på Tony och han hade med växande fasa betraktat sonens utveckling. Ända fram till den dagen som Tony tagit makten över Gaima hade Ulv trott att det var ute med hans yngste son. Men när pojken visade sig vara en god ledare hade Ulv insett att han fick tänka om vad det gällde honom. Nu var han där för att på egen hand konfrontera sitt barn. Sonens uppträdande var avvaktande och undvikande men inte avvisande eller anklagande som han hade fruktat.
Tony visade in Ulv till en avskild del av lyan där de kunde samtala ifred. Han erbjöd vargherren att sätta sig. De satt båda tysta en lång stund och betraktade varandra, ingen av dem visste egentligen vart de hade den andre. Slutligen talade Ulv.
”Jag fick ditt meddelande, din vän Oliver framförde det mycket övertygande. Säg mig, vad är din orsak till att begära en sådan sak? Vi har inte flyttat stammar mellan världarna sedan det stora kriget. Vad ger dig orsak till att tro att det behövs nu?”
Tony gav honom en misstänksam blick, Ulv om någon borde känna till vad som höll på att ske i Darugha City sedan började han att tala.
Han berättade om Kajs galenskap, om silvermorden, om Jock och hans anhang. Han berättade om domstolspalatset, om attacken och de stridigheter som följde.
”Det är bara en liten grupp, men de är farliga och de blir fler. Vill de och vårt folk ha ett krig så gärna för mig. Men jag tänker inte låta Gaima komma i mellan. Det här är ingen strid, det är en slakt fa…” Tony kom på sig och tystnade.
”Nu vet du allt om orsakerna till varför jag bett om Er tillåtelse att förflytta hela flocken till Salema, den här platsen är inte säker längre.”
Ulv höll inne en stund med sitt svar, han verkade överväga sitt ordval noggrant, när han slutligen började tala var det långsamt och dröjande som om han vägde varje ord innan han uttalade dem.
”Du har handlat rätt Tony. Din flock är inte stark nog att överleva en öppen strid. Även om jag inte är redo att se Marchala som ett förlorat land förstår jag din önskan att skydda ditt folk. Mina utsända säger mig att Den heliga eldens anhängare inte är någon stark organisation, med hjälp av de ledande i den här världen kan den nog stampas ut. Men de som inte är i stånd att strida bör skyddas.” Ulv log lite. ”Dessutom är det kanske dags att återinsätta Salme som det fäderneshem det är för vårt folk. Ta din flock Tony, res, ni har min välsignelse till det.”
Tony blev lättad, han hade suttit som på nålar från det att Ulv först hade öppnat munnen. Hade han inte själv varit en flockledare hade han lätt stannat i Darugha City för att bekämpa den heliga eldens sällskap, men han skulle sova lugnare om nätterna om hans flock var utom räckhåll för de galningarna. Dock hoppades han verkligen att Ulv hade rätt i sin tro att den lilla gruppen lätt skulle kunna kväsas.
Ulv såg på sin son, han var verkligen lik sin farfarsfar. Han log, för första gången tyckte han inte att det var någon dålig egenskap hos valpen. Lupe hade varit en stor ledare, om än med sina brister.
Han stördes i sina tankar av en viss uppståndelse som plötsligt uppstod utanför rummet.
Tillsammans gick far och son ut för att se vad som stod på.
Utanför i lyan hade ledare från alla Darugha Cities flockar, stammar och familjer sammalts.
De såg förväntansfullt upp när Ulv, tätt följd av Tony steg ut genom dörren.
Ulv stannade och såg ut över de församlade. Så många, tänkte han, så många tappra och så många rädda. De behöver en ledare, en stark ledare. Han slöt ögonen, och undrade vart den styrka han en gång besuttit tagit vägen. Han kände sig så gammal och svag.
”Mitt folk. Jag vet vad ni gör här. Jag vet vad ni vill.”
Flockledarna skruvade på sig och väntade oroligt vad som skulle följa.
”Vad som skett här är förfärligt, och vi ska inte fly från det, vi ska kämpa för era hem. Men de av er som väljer att ge er av saknar inte heder för det. Det krävs mycket mod att lämna det man känner till och älskar.”
Ulv lade tungt handen på Tonys axel.
”Ni har min välsignelse inför emigrationen, min son.” För Tony kom det hela utan förvarning och han blev för överrumplad för att svara. Han var först inte säker på att han hade hört rätt, men i sin faders blick läste han sanningen: Tony var åter en erkänd som en son av Lupera. Tony visste först inte om han skulle bli överlycklig eller förbannad. Ulv vände sig nu mot de övriga ledarna.
”Ja, ni hörde alla rätt, denna unge varg är min son. Han är min son och han har valt sitt folks säkerhet framför sin egen stolthet och det hyllar jag honom för. De som önskar följa hans exempel har min tillåtelse men för er andra väntar svåra tider. Men jag är er ledare, jag ska göra vad jag kan för er.”
Med de orden lämnade han Tonys sida och steg ut i havet av hövdingar som flockades kring honom. Gaimaflocken samlades tysta kring Tony osäkra på vad som skulle hända nu, osäkra på hur de skulle se på honom, tala till honom. Han var en härskares son, det var det närmaste man kom en halvgud i deras ögon. Slutligen tog Avhelia mod till sig och talade.
”Vad sker nu… herre?” Tony vände sig om och såg på henne, sedan på resten av flocken.
”Vi sover, vi ger oss av i morgon vid gryningen.”
