20
En lätt bris från samma sönderslagna rutor förde med sig en doft av öppna himlar, skära rosor och mynta. Han insöp den med alla sinnen, det var Danis dofter. Han mös, tänk om det kanske skulle bli en bra dröm till slut.
Han lyfte blicken och fick syn på vad som såg ut att vara en lite stjärna som hängde i luften framför honom. Inga tvivel alltså, det var en ny dröm.
Medan han betraktade stjärnan såg han att den såg ut som en liten eldälva, en liten figur som tycktes gå i luften, fast den inte kom någonstans. Fast vid närmare betraktelser såg han att den visst rörde på sig, den var bara väldigt långt borta och rörde sig långsamt närmare honom, det var mörkret omkring honom och ljuset från stjärnan som hade gett illusionen av att den var nära. Han lade huvudet på sned och fortsatte att betraktade varelsen medan han undrade hur denna dröm skulle utveckla sig.
I takt med att ljusvarelsen närmade sig blev doften av Dani allt starkare. Snart var varelsen framme vid honom. Tony höjde handen för att skydda ögonen från det starka skenet. Då hörde han vad som lät likt ett litet barns gurglande skratt och sänkte långsamt handen. Framför honom stod det en skinande varelse. Det var den som bar med sig Danis doft. Tony kisade mot ljusvarelsen.
”Dani?” Försökte han. Varelsen skrattade, det var mycket likt Danis skratt, men inte riktigt, det var tydligare och renare som om Danis skratt bara hade varit skuggan som detta skratt kastade, och det hade en sådan förunderligt skön efterklang. Det var som om rösten i sig skimrade av natthimlens alla ljus. Ljusskenet började falna och Tony kunde se varelsen tydligare. Det var Dani. Men hon tycktes bestå av rent ljus, hela hennes kropp sken som solen. Hennes ögon var likt två blåa stjärnor och hennes hår var som rinnande eld. Men det mest förunderliga var att hon hade vingar. Vingar av solstrålar och stjärnljus.
Dani var barfota och hon var fortfarande klädd i nattlinnet han sett henne i på sjukhuset efter förlossningen. I sina armar bar hon ett indigoblått knyte som rörde på sig. Dani log mot Tony och gick närmare och räckte försiktigt över det lilla knytet till Tony som först stirrade handfallen på henne och sedan ner i filtarna.
Det var deras son. Han låg lugnt och sov inlindad i sjukhusfiltarna. Hon talade till honom:
”Minns vad du lovat mig min vän?” Hennes röst var som fågelsång och silverklockor.
”Dani jag…” Hon lyfte ett finger och höll det över Tonys läppar.
”Tyst mitt älskade månbarn. Du väcker den lille.” Hon sträckte fram en nästan flammande het hand för att smeka Tonys kind. Men han ryggade tillbaka inför hettan som utstrålade från henne.
”Vänta,” sa han. ”det här är ingen dröm.” Dani såg olycklig ut.
”Nej min vän, det är det inte. Jag är här för att säga farväl.” Hon tystnade för att ta ett djupt skälvande andetag. ”Jag måste ge mig av, jag hör inte hemma här.”
Tony lyfte sin fria hand för att vidröra hennes ansikte.
”Det gör inte jag heller.” Han visste att han aldrig skulle få se henne igen och en konstig känsla av tomhet, mycket lik den då hans broder dog, tog sitt kalla grepp om hans hjärta. Han kunde inte låta henne gå, bara så där!
Hennes kind var het som eld, det var som att försöka röra vid en flammande sol. Hon log mot honom.
”Men du hör hemma bland de levande. Hos din familj, vår son. Det gör inte jag.” De såg på varandra. Tony öppnade munnen för att säga något, kanske att han älskade henne. Men då började sonen att röra oroligt på sig i hans famn och Tony vaknade till. Deras kärlek var inte det viktigaste, familjen var, och familjen var flocken, barnen och framtiden. Han såg ner på sin son och sedan på Dani och förstod slutligen någon han anat från första början. Nej, Dani hörde inte hemma på någon jord, hon hörde hemma bland stjärnorna, bland himlarna. Tony böjde sig över henne för en sista kyss. Kyssen tände en eld som forsade genom hela Tonys kropp. Hennes läppar brände honom, det gjorde ont att ens rör vid henne, men det var ändå en njutbar smärta, en smärta som han inte ville skulle ta slut. När deras läppar till slut lämnade varandra kände Tony sig plötsligt frusen och ensam.
”Öppna ditt hjärta min hjärtevän, våga älska.” Med de orden tog Dani ett steg tillbaka och tonade ner till en låga, inte större än den som brinner högst upp på ett vaxljus. Hon blinkade mot honom två gånger innan hon försvann upp mot skyn.
Tony tog ett djup skälvande andetag och försökte skaka av sig sorgen och tänka klart ingen, utan att skuggas av förtvivlan, men det gjorde ont att gör det. Vid makten, det gjorde ont att ens andas! I just den sekunden önskade han att hans hjärta skulle stanna så att det skulle sluta göra ont. Han kände hur buken knep ihop sig så hårt att det kändes som om han skulle dö. Men han dog inte, kunde inte göra det, han var så.... så tom.
Under just den stunden kände Tony sig som var han barn igen, han ville bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Då väcktes han från de mörka grubblerierna av ljudet från sin son, ännu en varelse som likt han själv just övergetts av solen. Tony skiftade ställning och lade barnet tillrätta i sin famn.
”Det ser ut som det bara blir du och jag nu, lille Erik.” Han log ner mot barnet i sin famn. ”Bara du och jag.”
Salema, denna värld av orörd grönska, en gång skapad för vargfolkens väl. En värld där de och deras fränder kunde växa sig starka och leva i balans med varelserna omkring dem.
Tony hade haft sina tvivel om att föra Gaimaflocken dit, bort från den värld de levt i generationer till en plats om inte ens deras flockminne kunder förnimma sig. Som han hade anat blev den första tiden svår för dem. Men inte så svår som han hade trott. De fann sig snabbt ett hem i ruinerna av en by inbyggd i klipporna från den tiden då Salema varit den enda värld vargfolken kände till.
De jagade, byggde och lekte i våren och sommarens värme. När efter en tid ytterligare familjer av vargfolk, björnstammar och kattmän förenade sig med dem öppnade de sina nya hem för dessa och flocken växte och frodades under sensommaren och hösten.
Vintern blev en svår tid med många oroligheter mellan de stammar som valt att emigrera till Salema, allt som oftast lyckades Tony och ledarna för de andra flockarna att reda ut det, men vid ett ytterst svårt tillfälle av meningsskiljaktigheter valde två stammar att lämna grottorna och söka sig ett eget tillhåll.
När sedan våren kom återvände livsgnistan till flockarna som trots svårigheterna under vintern vuxit allt närmare varandra.
Tony trivdes i det nya landet, han hade fina minnen härifrån, och redan under de första månaderna besöktes de av den vargflock han adopterats av då han, Kattjina och Freke besökt platsen.
Tillsammans med deras ledarhona lyckades Tony komma fram till en överenskommelse gällande jaktmarker och revir. Hans son Erik växte som små barn gör i den åldern, men hur mycket Tony än skämde bort honom med mat förblev den snart ettåriga pojken liten och tunn som en fågelunge.
Hans ögon var stora och djupblå som hans moders hade varit men håret blekt rött och spretigt. Tony älskade sin son, och var glad över att kunna se en framtid där pojken växte upp på en plats som Salema.
Men nu lämnar vi Tony och djurfolken som försökte lära sig att leva tillsammans med varandra och en vild natur och vänder våra blickar mot himmelen, mot stjärnorna som alla är en egen värld i den ständigt dansande spiral av världar som utgör det universum där vår berättelse utspelar sig. I toppen på denna spiral av galaxer tronar Härkarnas värld, en värld av stofthav och klippiga, lummiga, bebyggda och öde öar vilka är rester av ut slocknade världar, toppen på en andra och vissa är små skapelser i sig. Bland dessa utmärker sig en gigantisk ring av klippor som omgärdar härskarnas dal.
Det är natt i denna övre värld, en månskära, (eller är det ytterligare en värld?) pryder himlen med sin slanka skepnad omgiven av stjärnor som ni,
mina vänner, inte skulle kunna känna igen.
I Dalen är träden redan gröna och luften varm.
Under taket av lövgrönska glittrar en svart tjärn, dess yta som vanligtvis var blankare än en spegel krusades av en mörkhårig kvinnas jämna simtag.
Hennes hår är flätat i hundratals smala flätor vilka spred ut sig i vattnet likt en vattenblommas smala blad. Hon njuter av vattnets svalka och nattens stillhet.
Det enda som hördes var hennes andetag och vinden som spelar i träden, men plötsligt bröts tystnaden av ett ljud. Eller var det ett ljud? Kvinnan tittade upp och spanade spänt ut i natten. Minuterna gick, hon började att långsamt dra sig mot stranden. Hon gled ur vattnet lika smidigt som en vessla och började dra på sig sina byxor och skjorta.
Fortfarande med varje sinne på spänn lämnade hon den lilla gläntan och rörde sig tyst som en tiger ut i den nattsvarta skogen ner mot Borgen.
Hon var på sin vakt och rörde sig långsamt och avvaktande, redo till språng inför minsta lilla hotfull rörelse från en angripare. Hon krökte på sina fingrar och naglarna förlängdes till dödliga klor.
Plötsligt störtade det en gigantisk varelse ut ur skuggorna och sköt mot henne med snabbheten av en avfyrad pil. Hon kastar sig undan och varelsen missar henne med en knapp marginal.
Kvinnan rullade runt i gräset och tog sig upp på fötter i tid att avvärja ännu en attack. Utan att darra ropade hon Luperas härskri och tog upp striden mot sin halvt osynlige fiende. Hon insåg snart att hon kämpade för sitt liv och striden blev allt våldsammare. Efter en strid som skulle gått ned i historieböckerna som den hårdaste mellan ett barn av Lupera och en fiende, om någon varit där att se den, slungades hon in i ett träd och föll handlöst till marken. Hon försökte resa sig upp men stönade till av smärta, hennes rygg var skadad. Blod strömmade från flera uppfläkta sår.
Hennes motståndare ställde sig över henne och stirrade obevekligt ner på hennes plågade ansikte. Solens första strålar började krypa över bergskarmen och spridde ett grådaskigt ljus över skogen och de två kämparna.
”Det är över nu Ylva.” Sade en dov, grov röst. Ylva stirrar oförskräckt upp på sin tillkommande mördare, i hennes ögon glimmade till av igenkännande men det ersattes genast av hat och avsky när hon väste fram: ”Du!”
En stor hand slöt sig om hennes nacke och huvud, med endast en marginell ansträngning drog hennes fiende till och ett knakande ljud hördes. Lealös som en trasdocka föll Ylva Af Lupera livlös till marken. Hennes kropp ryckte till en, två gånger och blev sedan stilla.
En blodig hand svepte undan toviga strimmor av svart hår ur ett par djup liggande, mörka ögon, ett bländande vitt leende blixtrade till innan skogen fylldes av ett triumferande segertjut.
När han senare på dagen, fylld av oro och olycksfärgade tankar, hittade sin dotters kvarlevor invid den lilla damm där hon alltid hade sökt ro och frid,
fann Ulv av Lupera, härskare över Vargfolken att han nu, genom en ödets nyck och för handen av en iskall mordängel, bara hade tre av sina barn kvar.
