Vargkrönikan kapitel 21</titel> <META NAME="DC.Creator" CONTENT="Nilsson, Åsa"> <META NAME="DC.Title" CONTENT="Vargkrönikan kapitel 21"> </head> <mane><center><h2>21</center> <center><img src="border2.gif"></center></h2> Nattens djur började söka sig sin tillflykt till mörka hålor och djupa grottor i takt med att den upp stigande solen färgade skyarna ljusblå och rosa. De lekande solstrålarna gav molnen en vacker guldkant men gjorde luften gråblå när färgerna började att återvända till Salemas skogar. Tony såg solen gå upp över skogen och andades in den rena luften när det högg till i hjärtat som om något tagit ett hårt grepp om det och klämt till. Känslan var inte tillnärmelsevis lika outhärdlig som när han hade känt Taliesin dö, men Tony kände ändå hur smärtan genomfor hela hans kropp. Han hörde hur Erik började skrika inne i deras ombonade grottrum. Han skyndade sig in till sin son och försökte trösta det förskräckta barnet. Vad kunde ha hänt som skickat en sådan blixt av sorg från Vargherren själv hela vägen ner till Tony och hans flockfränder? Överallt omkring honom i lyan rös flocken till av den underliga känslan av smärta och sorg som genomforsade dem alla. Medan de andra drog sig samman tätt intill varandra och undrade vad det var som hade hänt, visste Tony att det bara var en tidsfråga innan det skulle anlända ett budskap från Dalen. * ”Er syster är död.” Tony vände blicken från sin faders budbärare och tog ett djupt andetag. Det blev alltså Ylva den här gången. Först Taliesin och nu Ylva. Vem var det som hade bestämt sig för att skada alla hans syskon? ”Hur dog hon?” Han mötte budbärarens blick, denne ruskade på sig och såg inte ut att gilla det svar han skulle bli tvungen att ge. ”Ingen vet ers nåd. Hon blev överfallen, dödad i strid.” Han såg upp på Tony. ”Hans nåd Ulv Af Lupera önskar se dig i Dalen, hela familjen behöver vara samlad i denna stund av sorg. Hans nåd och dennes gemål hoppas att du ska ta med dig din son. Trots sorgen vill de välkomna sitt barnbarn i släkten.” Tony slöt ögonen och försökte tränga undan de känslor som rörde sig i hans bröst. Att resa till Dalen med Erik nu var inte vad han längtade efter att göra. Det var något som inte stod rätt till, och det hade inte bara med Ylvas död att göra, ända sedan Ulvs oförutsedda erkännande av Tony i Darugha City hade han känt sig osäker på vad som rörde sig i faderns huvud. Att han nu begärde att Tony skulle återvända till Dalen med sin son gjorde Tony säker på att Ulv visste något som han inte kände till. ”Hälsa min far att om tre nätter kommer jag att befinna mig i Dalen tillsammans med min son och två följeslagare. Tre nätter, jag har en del att ordna med innan jag ger mig av.” Tony hade helst velat ta med sig Avhelia och Michael till Dalen, det hade känts bra att ha två nära vänner med sig, men han visste att de båda var dom som var mest lämpad att styra flocken medan han var borta. Avhelia var borde klok och säker, folket litade till hennes styrka och visdom. Michael med sin öppenhet och tillförlitlighet stod flocken nära, han kände de flesta vid förnamn och var älskad av alla. Honom var de inte rädda att vända sig till och de lyssnade på honom. Han kunde inte lägga flockens öde i mer lämpade händer. Martin fick han även räkna bort, den gamle vargens visdom och erfarenhet hade varit honom till stor hjälp och den hjälpen skulle Avhelia och Michael behöva bättre än han själv. Han behövde lojala krigare till beskydd för sig själv och sin son, och när det gällde trofasthet fanns det egentligen bara två namn han kunde tänka sig: Freke. Vargmannen skulle även bli glad att återse Härskarnas dal och sina gamla vänner igen. Den andra var Ana, hon må vara gammal men hennes styrka satt inte i hennes muskler utan i hennes huvud. Utöver Avhelia och Michael fanns det inga andra som Tony hellre såg vid sin sida då han återvända till dalen än dessa två trotjänare vilka han älskade lika högt som hade de varit hans egen familj. När han på morgonen efter den tredje natten stod och såg ut över dalen, hans barndomshem, undrade han hur vist hans beslut hörsamma fadern och att återvända hit, hade varit. Nedanför hans fötter bredde dalens ut sig som ett hav av skog och ängar, mitt i all grönska blänkte Lochen likt en spegel utslängd på en gräsmatta. Vid dess strand speglade sig härskarnas borg i det lugna vattnet. ”Så vackert!” Utropade Ana förundrat men hon fick inget svar. Tony andades längtansfullt in den milda luften och dess välkända dofter. Han fick en klump i halsen som han verkligen inte hade räknat med, han försökte svälja den men det ledde bara till en spontan hostattack med mål att hindra de sentimentala tårarna. Freke gick fram till honom, lade handen på hans axel och sade med sprucken röst: ”Det är skönt att vara hemma igen!” Tony nickade men förblev tyst, han kände inte samma lättnad över att vara tillbaka som Freke gjorde. Någonting oroade honom, någonting hängde i luften, som känslan före ett stort slag, eller spänningen före en storms utbrott. Men var han här och det var ingen idé att vända om nu. * Grus och döda löv knarrade under deras fötter när de trädde genom den meterhöga grinden och gick upp längs vägen mot Midnattsborgens stora entré. Slottsträdgården fyllde Tony med mängder av minnen från hans barndom, såväl goda som dåliga. Luften var tjock av lukten från alla de växter som frodades där, den välkända dofterna från den våta jorden och den uppfriskande odören från åldrande träd och ruttnande löv. Gårdens fryntliga grönska med klara färger stod i stark kontrast till byggnaden de omgärdade. Midnattsborgen hade funnits på samma plats i tidsåldrar längre än vad många av de lägre världarna hade existerat. De gick upp för den brustna trappan som ledde till huvudporten. Tony längtade inte alls efter att se dörrarna svänga upp, men nu fanns det ingen återvändo. Salen de steg in i var närmast ofantligt. De svarta stenväggarna var täckta av uråldriga gobelänger och tavlor bleknade av ålder, vissa var det numera svårt att urskilja vad de hade föreställt. Där det inte hängde tygarbeten var det burspråk, gluggar, balkonger och broar prydda med vackert utsirade räcken. På motsatt sidan från stora den stora porten reste det sig tre stora trappor som möttes i en avsats för att sedan bli till ytterligare två trappor som fortsatte upp mot de två portar som skilde Vargherrens flygel från Demonhärskarens. Golvet var täckt av ett storartat mosaikarbete i utstuderade mönster. De mörka färgerna som gick igen i allt gjorde rummet dovt och skrämmande. Salen lystes upp av solens strålar föll in genom de höga fönstren av ståtlig glaskonst och en stor, kupolformat fönster som krönte taket. Ana betraktade det hela med en min av imponerat ogillande, hon hade aldrig varit mycket för prålighet, men hon var tvungen att erkänna för sig själv att detta var vackert. Freke insöp atmosfären med ett lyckligt leende på sina vargläppar, han var hemma igen! Tony skruvade på sig och hoppades bara att det hela skulle gå fort, han ville inte stanna längre än nödvändigt för då kanske han skulle komma på hur mycket han under åren hade längtat hem till denna borg. Bakom dem slog portarna igen med ett dovt dundrande. Ljudet fick Erik att vakna till och börja gråta. Tony drog av sig bärselen och lyfte upp sin son, han vaggade honom och viskade tröstande ord till pojken. ”Det är en kraftfull röst han har, min sonson.” De tre såg upp och där på trappan, med ena handen vilande på räcktes svarta trä stod Ulv och vid hans sida stod Cana. Det vad med blandade känslor som Tony såg son far och mor stiga ner för trappan mot honom och hans följeslagare. De böljande, kläderna i sorgens färger som båda bar fick de vita slingorna i Ulvs hår framträdde tydligare än när de hade gjort när han hade besökt Tony i Darugha City. När de fick se vargherren och dennes livskamrat föll Freke och Ana ner på knä och böjde sina huvuden i vördnad för sin Härskare. Ulv sökte sonens blick och Tony mötte den utan att blinka. Deras tysta maktkamp bröts av Cana som strålande av tårfylld lycka slöt Tony i sina armar. ”Min son, min älskade lilla son.” Tony lät sig längtansfullt slutas i hennes omfamning, han skulle naturligtvis aldrig erkänna det för någon i Gaimaflocken, men han hade saknat sin mor fruktansvärt mycket. När Cana slutligen släppte Tony ur omfamningen höll hon honom på armslängds avstånd och beskådade sin son. Hon log mot honom med det leende bara en mor kan le åt ett barn som hon inte sett på många år. Så föll hennes ögon på Erik som tystnat och stirrade storögd upp från Tonys famn. Hennes blick mjuknade genast ännu mer när hon tog det lilla barnet ur dess faders armar. ”En sådan bedårande liten valp.” Kuttrade hon ljuvt, Ulv såg upp och mötte åter Tonys blick, hans sträckte ut armen som för att krama honom, men tycktes ångra sig och grep sonens hand i ett stadigt handslag, det ryckte lite i Ulvs mungipa och han sa: ”Välkommen hem, min son.” Något lättad svarade Tony honom: ”Det är skönt att vara hemma!” Ulv släppte snart sonens hand och återvände till sin hustrus sida, han lade händerna om hennes axlar och hans blick mjuknade vid synen av deras sonson. Cana strålade när hon såg från Erik till Tony. ”Han är ett riktigt litet underverk, du måste vara stolt över honom.” Tony log och nickade, jo visst var han mycket stolt över sin förstfödde. Cana såg på honom med sorg i blicken. ”Jag hörde om hans mor. Jag är så ledsen Tony, så väldigt ledsen för din skull.” Tony undvik framgångsrikt hennes blick. ”Hon skulle hem sa hon.” ”Åh Tony.” Cana tryckte sonsonen i sin makes famn och slöt sedan åter Tony i sin. ”Min stackars, stackars lilla valp.” Tony svarade henne inte med ord, först försökte han dra sig undan sin mor men sedan klamrade han sig istället fast vid henne som hade hon varit hans enda chans till räddning på ett stormande hav. ”En sådan tårdrypande föreningsscen, och jag som inte har någon näsduk.” Tony släppte genast sin mor och stirrade upp mot trappans krön. Hans blick föll på en lång och senig man som log ner mot honom. Mannens linblonda hår hängde i en lång fläta ner över ryggen och hans haka var prydd av ett kort, välansat skägg. Liksom vargherren och dennes maka var den blonde ynglingen klädd i svart, grått och vitt. Tony besvarade mannens leende när denne stegade ner för trapporna och svepte in Tony i en väldig omfamning. ”Välkommen hem lillebror!” ”Grendel!” Flämtade Tony när brodern tryckte luften ur hans lungor med sin välkomstkram. ”Det var inte igår.” ”Nej, det var ett tag sedan.” Sedan fick Grendel syn på knytet som låg och snusade i Ulvs famn, ett leende drog förbi hans ögon, ”Men ser man på, är detta min så vida omtalade brorson?” Han tog försiktigt det ovanligt lugna barnet ur Ulvs armar. Han vaggade honom och såg leende in i de stora mörkblå ögonen. ”Är detta lilla allvarliga spädbarn verkligen släkt med dig Tony?” ”Det är han, mycket nära släckt dessutom.” Tony flinade brett. ”Ja, det syns på honom, men han måste ha fått allt det allvar som du aldrig använt.” ”Tja, så gott som nytt. Bara använt en gång.” Grendel fnyste fram ett kort skratt men Ulv lade sig i. ”Du hade kanske gjort bättre i att behålla det själv.” Tony blängde på sin far och undrade ifall han hade försökte vara solig eller bara elak. ”Nej,” sa Cana och tog sin make under armen. ”Här kan vi inte stå hela dagen. Tony, du har ett rum som väntar på sig och vi har en middag som inte äter upp sig själv.” Medan Cana ledde vägen genom borgen drog sig Grendel närmare Tony och viskade till honom. ”Möt mig senare, efter middagen, i biblioteket. Jag har några ord att säga dig.” * Senare på dagen återfann Tony Grendel i det ofantliga slottsbiblioteket där denne hade begravt sig i högar med böcker. ”Jaså, här sitter du och sliter ut ögonen?” Grendel såg upp från den tunga volym han just suttit böjd över. ”Ja, det verkar inte bättre.” Tony gled ner i en stol mittemot sin bror. ”Varför detta intresse av böcker? Som jag minns det tävlade alltid du och Bane om att vara starkast, snabbast och bäst i brottning.” Grendel såg undrande på honom innan han mindes att Tony faktiskt inte visste om allt som hade hänt där i dalen under de senaste åren. ”Jo, du förstår. När jag var ungefär femton år råkade jag ut för en liten olycka och blev sängliggande för en tid. Bane mobbade mig för att jag inte skulle kunna träna lika mycket som tidigare och att han därför skulle bli starkare och mäktigare än jag. Då beslöt jag mig för att börja studera så att jag med tiden skulle kunna överbevisa Bane med att kunskap var en bättre bundsförvant än styrka.” Tony höjde frågande ögonbrynen: ”Haft någon framgång?” Grendel skrattade. ”Inte lika stora som jag hade önskat. Men jag tycker ändå att det här är roligare än att stå och hamra på en vadderad påle.” Tony försökte kväva ett skrattanfall. ”Gör Bane det?” ”Ja, det är något han fått med sig från krigarskolan far sände iväg honom till för att ta straff.” ”Menar du att medan jag skickades till Marchala så fick Bane en krigares utbildning på någon skola någonstans?” Grendel nickade. ”Jag vet inte vad far hade för tankar bakom att han lät er få så skilda straff. Det var en strikt skola Bane skickades till, en skola i en av de nedre världarna. Han är mycket…lugnare nu. Lättare att ha att göra med och går till och med att prata med i bättre stunder. Jag vet inte, men det verkar som om det var bra för honom.” Grendel spanade på sin lillebror. ”Och Darugha verkar ju inte ha förstört dig allt för mycket heller. Du vet väl att du är mycket allvarligare nu än senast jag såg dig, när jag och Ylva kom för att meddela dig om att fått lov att besöka Taliesins grav?” Tony ryckte på axlarna, det var ingen idé att klaga på särbehandling honom och Bane i mellan nu. De sa inget till varandra på en stund utan försjönk istället i egna tankar. Efter en stund frågade Tony: ”Grendel, hur dog Ylva? Det är ingen som vill berätta det för mig.” Den äldre brodern såg sorgset på honom. ”Man fann henne i skogen några meter från en skogstjärn som hon brukade besöka under månklara nätter. Hon hade djupa sår över hela kroppen. Alla var dödliga.” Medan han talade hade Grendel rest sig och gått fram till ett fönster, nu stod han och tittade ut på gården. ”De tror att hon fallit offer för de renande, men det fanns inget spår av silver i hennes sår. Den enda varelsen som kan döda en varulv med bara händerna är en annan varulv.” Tony ställde sig bredvid sin bror. ”Så du tror att hon blev dödad av en annan av vårt släkte?” ”Ja.” Tony rös. Han hade inte sett fram emot att komma hem, och det han hade sett och fått veta under denna korta dag hade inte uppmuntrat honom. Ylva var dräpt av en varulv och Ulv var sjuk. Det såg mörkt ut för vargsläktets och deras härskares framtid, mycket mörkt. De såg båda ut genom fönstret och ner på träningsplanen. En enda varelse befann sig där, en lång man, bred som en ladugårdsvägg med muskler större och hårdare än träbjälkar. Hans svarta lugg hölls ur ögonen av ett vitt pannband och resten av hans svarta, oljiga hår hängde klistrat över hans breda rygg: Bane. Bane gjorde en kringgående manöver runt stolpen och gjorde ett nytt anfall, han belönades av ett tillfredsställande ”klonk” och ett nytt märke efter hans knogar i det solida stålet. Bane log, han var nöjd med den här pålen. Den var både tjockare och hårdare än hans tidigare, ett fint hantverk. Den testade han styrka precis som den behövde. Han hade tidigt övergett sandsäckar och vadderade träpålar som erbjudits på krigarskolan, de var inte den minsta utmanande. Denna var helt ny för dagen, men det syntes knappt för alla bucklorna i stålet från Banes mildare slag. Bane visade förnöjt tänderna och tog några snabba steg bort från stolpen, damm rördes upp hans fötter och lade sig som ett gulbrunt stoft över hans svettiga kropp. Han lyfte ena foten och måttade en hård spark mot stolpen. Den gav vika för tyngden i sparken och böjdes några centimeter. Bane frustade till, stålet var segare än han först hade trott, vanligtvis brukade hans tärningsstolpar gå av efter en sådan spark. Men jaja, detta betydde bara en ny utmaning för honom och en utmaning var precis vad han behövde för att glömma de senaste dagarna. Bane hoppade jämfota bort från stolpen, måttade några slag i luften och närmade sig sedan stolpen på nytt för att börja hamra på den av alla sina krafter, mellan varje slag och spark flämtande väste han fram mellan tänderna: ”Ni lovade mig makt.” (klonk) ”Ni lovade mig rikedom.” ”Ni lovade mig att jag skulle bli den ende.” (klonk) ”Ni lovade mig allt! Allt i utbyte mot en liten, liten tjänst.” (Bamm) ”Jag gör er den tjänsten och vad föreslår ni som lösning på mitt problem?” (klonk) ”Jo: Dödsfall i familjen, Ha!” (klank) ”Men jag ska säga dig herr ”jag vet bättre än du bara för att jag är människa”: Jag kan fixa det helt själv!” (klonk) ”Vad säger ni om det va? Jag kan ta mig till tronen helt på egen hand.” (klonk) ”Behöver inte er,” (stomp) ”Och vet ni vad det första jag ska göra när jag kommer till makten är?” (Klong) ”Jo, jag ska utrota varenda en av ert miserabla lilla släkte.” Han dansade runt stolpen, framför sig tyckte han sig se alla dem på skolan, de som närmat sig honom än som vänner än som fiender. De som följt honom och de som, utmanat honom. Alla från den mest lismande till den mest arroganta. ”Ni är som små mygg, borde inte få finnas till. Utan er skulle världarna vara så mycket bättre.” Han höjde foten till en ny spark och stolpen lutade nu åt det andra hållet. ”Så mycket bättre.” Han stegade runt stolpen ett par gånger och höjde sedan näven till ett nytt slag, den här gången skulle den förbannade saken gå av! ”Jag har alltid hyst en stor beundran för ditt mod Bane, men nu tar du nog priset i tapperhet.” Banes näve stelnade till i luften, han vände sig om och stirrade upp mot borgen. Hans blick föll på en kaxig rödtott som han kände så väl igen. ”Tony!” Bane talade så mjukt som han bara förmådde, han undrade ifall brodern hade hört vad han sagt medan han pucklat på stolpen. Tony gav honom ett vänligt leende medan han strosade ner för trappan. ”I egen hög person. Du ser ut att må bra broder.” Bane mumlade något och betraktade misstänksamt sin yngre bror medan denne spatserade runt järnstolpen och slött betraktade den. ”När kom du hem?” Frågade Bane honom, inte för att han var intresserad. ”I morse.” Tony stannade upp med stolpen mellan sig och Bane, vilken blåste upp alla sina muskler för att hans uppstudsige lillebror skulle se hur stor och farlig han var. Men Tony tycktes inte bry sig, utan såg bara oavvänt på honom med ögon lysande av ett undertryckt skratt. ”Hur går det med träningen käre bror, gör stolpen svårt motstånd?” Bane bet ilsket ihop tänderna men teg, han förvånades över att någon vågade driva med honom, särskilt Tony. Visst kunde Bane se att han såg ut att vara både muskulös och smidig, men Bane var till både längd och muskelmassa mycket större än sin yngre broder. Denne bror som bara hade mage att driva med honom! De båda blängde på varandra från var sin sida av Banes stolpe. Han följde Tonys minsta rörelse med nerverna på helspänn, han skulle aldrig erkänna det högt men han var av någon outgrundlig anledning rädd för honom. Bane rätade ut sig i sin fulla längd och spände ögonen i Tony. ”Den gör bättre motstånd än vad du skulle göra.” Tony flinade elakt. ”Jaså, det menar du inte. Men”, lade han till. ”Om den strider bättre än jag så vill mitt minne få det till att den borde stå över dig.” Bane tog ett hotfullt steg mot honom, men Tony steg bara åt sidan och gled undan Banes grepp och behöll stolpen mellan dem. Bane frustade som en ilsken tjur och kämpade för att inte tappa kontrollen. Han vände bort blicken från Tonys ögon. Bane tyckte inte om sin broders ögon, de lyste som vore de stjärnor när han såg på honom, på precis samma sätt som deras fars brukade göra, innan han blev sjuk.. Han vände sig åter mot Tony och sade: ”Eftersom du verkar veta så mycket om strid kanske du kan visa mig hur man slår ner en stålstolpe.” Tony stack händerna i fickorna på sina slitna byxor och kisade mot Bane. ”Varför skulle jag det? Stolpen har ju inte gjort mig något.” ”Men jag kommer att göra dig något om du inte lyder mig!” ”Oh jisses Bane, jag vet inte hur jag ska berätta det här för dig men: Du är varken Vargherren eller min pappa och eftersom jag numera har ålder inne betyder det att jag är myndig och att du inte kan bestämma över mig. Jag förstår att det måste kännas svårt men, så är det.” Bane fräste fram en svavelosande ed och kastade sig mot sin bror som smet åt sidan och åter var stolpen mellan dem. Bane glodde ilsket på Tony och gjorde ett nytt utfall, mönstret upprepade sig för tredje gången. ”Kan du inte stå still?” fräste Bane. ”Varför, så att du kan få tag i mig? Men snälla Bane hur dum tror du att jag är egentligen?” ”Det kan vi ju diskutera.” ”Hör här Bane, jag kom inte hit för att bråka med dig.” ”Var för retar du mig då?” Tony skrattade ”Tja, bara av gammal vana skulle jag tro.” Bane fnös. ”Av gammal vana? Hö! Nå, vad ville du mig annars då?” ”Ville bara prata lite.” Banes ögon smalnade. ”Om vad?” Tony ryckte på axlarna. ”Bara prata. Du vet, nu när Ylva är död så…” ”Vad har jag med Ylva att göra?” Klippte Bane av. Tony såg frågande på honom. ”Ja, du vet, hon var din syster like mycket som min och hon är död.” ”Men vad skulle jag ha att göra med hennes död?” ”Inget, jag menar…” ”Jag vet vad du menar, jag vet vad alla här tror. Jag vet vad som viskas bakom ryggen på mig, men ingen vågar säga det rakt ut: Att jag dödade henne! Men jag ska säga dig din lilla självgoda mopps att jag gjorde det inte, var inte ens i närheten av gläntan, det ska jag säga dig. Och jag har ett alibi om du skulle undra.” ”Bane; jag har inte sagt…” Men Bane ville inte lyssna, han hade börjat mumla osammanhängande, Tony kunde bara urskilja några få ord som: ”Vet inte hur...blod...” Han skrattade till. ”... så mycket blod...” Han började skratta och hans ögon blev glasartade. Tony stirrade chokad på honom. Han kände igen den där blicken, han hade sett den en gång på en sjuk vildhund i Darugha City, enda skillnaden var att Bane inte tuggade fradga. ”Bane, mår du bra?” ”Hör du inte vad jag säger din lilla råtta? Jag gjorde det inte!” Röt Bane. Han höjde näven och slog efter Tony som denna gång blev tvungen att ducka, Bane missade och hans näve trängde flera centimeter in i stolpen. Tony stirrade på det djupa jackett. ”Jag tror nog att jag ska ta och gå nu. Vi syns.” Han lämnade Bane ensam på gården. Bane fortsatte att mumla och bedyra sin oskuld. Eller var det sin skuld? För varje mening han yttrade slog han ett bedövande hårt slag mot stolpen som böjdes än åt det ena, än åt det andra hållet. Tony hade stannat till vid dörren in till slottet och stirrade på Bane medan denne började slå ut stora jack i stålet, han slog och slog. Tony skakade bara på huvudet och försvann in i borgen. Men Bane bara fortsatte att puckla på stolpen ända till det inte fanns något kvar av den. Då höjde han huvudet mot skyn och skrek ut sin ilska och hat, hans tjut studsade ut över sjön och mellan skogens träd. Varenda varelse som hörde det ryckte till och drog sig närmare varandra och rös av ren fasa. <center> <a href="vk.html" onMouseOver="window.status='Prolog';return true" target="anything">Prolog</a></center> <center> <a href="vk1.html" onMouseOver="window.status='Kapittel 1';return true" target="anything">1</a> <a href="vk2.html" onMouseOver="window.status='Kapittel 2';return true" target="anything">2</a> <a href="vk3.html" onMouseOver="window.status='Kapittel 3';return true" target="anything">3</a> <a href="vk4.html" onMouseOver="window.status='Kapittel 4';return true" target="anything">4</a> <a href="vk5.html" onMouseOver="window.status='kapittel 5';return true" target="anything">5</a> <a href="vk6.html" onMouseOver="window.status='kapittle 6';return true" target="anything">6</a> <a href="vk7.html" onMouseOver="window.status='kapittel 7';return true" target="anything">7</a> <a href="vk8.html" onMouseOver="window.status='kapittel 8';return true" target="anything">8</a> <a href="vk9.html" onMouseOver="window.status='kapittel 9';return true" target="anything">9</a> <a href="vk10.html" onMouseOver="window.status='kapittel 10';return true" target="anything">10</a> <a href="vk11.html" onMouseOver="window.status='kapittel 11';return true" target="anything">11</a> <a href="vk12.html" onMouseOver="window.status='kapittel 12';return true" target="anything">12</a> <a href="vk13.html" onMouseOver="window.status='kapittel 13';return true" target="anything">13</a> <a href="vk14.html" onMouseOver="window.status='kapittel 14';return true" target="anything">14</a> <a href="vk15.html" onMouseOver="window.status='kapittel 15';return true" target="anything">15</a> <a href="vk16.html" onMouseOver="window.status='kapittel 16';return true" target="anything">16</a> <a href="vk17.html" onMouseOver="window.status='kapittel 17';return true" target="anything">17</a> <a href="vk18.html" onMouseOver="window.status='kapittel 18';return true" target="anything">18</a> <a href="vk19.html" onMouseOver="window.status='kapittel 19';return true" target="anything">19</a> <a href="vk20.html" onMouseOver="window.status='kapittel 20';return true" target="anything">20</a> 21 22 <center><img src="flowerbar.gif"></center> <center> <a href="sve.html" onMouseOver="window.status='Back to svenka bibloteket page';return true" target="anything"><h3>Bibloteket</h3></a></center>